Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1873, sida 3

Sanningen. En främling är jag på jordens yta oc mina wänner de äro få; jag trifwes föga bland dem som skryta och swek jag aldrig mig lärt förstå. Miu fföld den blänker — en skråd för fega — och hwad jag tänker jag djerfwes säga som öfwerherre blott Gud jag ser; behåll J store er gunst för er. Skarpt bita huggen utaf min klinga hwarhelst de träffa hörs hämderop. Djerft will jag ändock min sana jwinga ibland den smyqgande, salska hop. Ej tnä jag böjer, ej blid jag sänker, ej loftal Höjer, ej smider slänker; kring rutten kärna ett gyllne skal af gunst och nåd gör mig aldrig fal. J jordens store som planer hwälfwa jag åt ert hot blott af ömkan ler; för gudaflamman er akten själfwa för mig ej höjwes att frukta er. Hwad rang J hafwen hwad än ni samlar, ändod mid grajwen er storhet ramlar; vh hur ni yfs af er makt, ert gull är ni dod likwäl — en ffyffel mull. Af lift oh ränker byggs ofta styrkan och trälar oftast despoter bli; med guld od glitter man staffar dyrkan och gloria omkring tyranni. Öwad hämnd mig ämnas jag fruftar föga, må jag ej nämnas om ner mitt öga jag flår för er, fom med jubel far kring gyllne kalswen ni uprest har. John.