Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1873, sida 2

mindre bildade en aktningsbjudande vakt omkring amiralens person. En drabant i svart drägt, hvilken kastade en snabb blick på Mergys spetskrage och en guldkedja, som brodern lånat honom, gjorde inga svårigheter vid att genast föra in houom i det galleri, hvari hans herre befann sig. Förnäma herrar, adelsmän och evangeliska prester omgåfvo amiralen till ett antal af öfver fyrtio. De hade alla förblifvit stående med blottade hufvud och i en vördnadsfull stälining. Amiralen sjelf var mycket enkel och alldeles svartklädd. Hans gestalt var hög, ehurn nu något krokig, och krigets strapatser hade plöjt flera fåror på hans kala panna än åren. Ett långt hvitt skägg föll ned på bröstet, och hans kinder, som redan förut voro iufallna, tycktes vara det ännu mer genom ett sår, hvars djupa ärr knappast doldes af de yfviga mustacherna; i slaget vid Montcontour hade en pistolkula genomborrat hans ena kind och slagit ut flera tänder på honom. Uttrycket i hans ansigte var snarare melankoliskt än strängt, och efter brodrens, den tappre Lancelots, död hade ingen sett honom skratta. Han stod med handen stödd mot ett bord, betäckt ned kartor och teckningar, midt ibland hvilka en ofantlig bibel höjde sig. Tandpetare som lågo spridda bland papper och ritniogar, påminde om den vana hos amiralen, öfver hvilken man så ofta gjort sig lustig på hans bekostnad. Vid nedersta ändan af bordet satt en sekreterare sysselsatt med att skrifva bref, hvilka han sedan lemnade amiralen till underskrift. Vid åsynen af denne store man, som för