Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1873, sida 3

wat. on betraktade mig då en lätig stund meb awarisa bläkar och sade derpå: gär finnes mycket i lifwet, fom ej fynes öfwerensstämma med wär tids lärdom eler af densamma fan förklaras; bod finnes det, ehuru det ej fan fattas af andra än of gamla, fom ännu hålla of wid enfaldighes ten. Jag fruktar, att de många skolorna snar: stola taga bort tron på sawal det omtalta fom andra werkliga förhållanden. — Sör att beftyrka riktigheten af fina åsgter bo rättade gumman följande tildrageljer: Yan fars fars farfar eller kanske någon, fom lefde ämnu längre tillbata i slägtlinien, hade förefatt fig att fånga en påäskkäring, emedan han fommit underfund med, att fådana brufade hans freatur wid fina färder. Han kände ej det skyddsmedel, fom jag warit lydlig att påfinna. Under tre Torsbegsaftnar tills werkade han hagel, laddade påftafton sin bössa dermed och gick ut för att passa på de refande: Snart fid han höra ett underligt hwinande i lufs ten, åt jamma Håll aflossade han skottet. Jnom en sekund damp en päskkäring i marten, swärt fås rad i ena benet. Han sporde denne om mångas handa, men hon swarade icke ett ord; dod ut oh drack hon fom en annan menniska. Sedan hennes sår wardt lakt, skulle hon en dag följa med går dens folk ut på arbete; men då de komniit på mös gen, uppstod bredwid dem en stark hwirfwelwind, och uti den förswann käringen. Ester denna tid plågades ej freaturen der af päskkäringar. i Ungefär famtidigt med denna händelse inköm på skärtorsdag en gammal ful gumma i en stuga på landet. Husmodren der markte, att den gamia war försedd med de för päskkäringar oumbårliga redstapen sopa, raka och smörjehorn, dem hon tyds ligen stulle ba till resedon. Medan den främmans de mar ute en stund under kvallen, passade hustrun på att med en stälknif rista ett fors På foparb Sedan de alla lagt fig och den främmande trodde dem wara sofwande, git hon upp för att resa till bläkulla. Hon tog wägen genom skorstenen, men det wille ej lyckas henne att komma upp; ty då hon farit upp ett stycke, föl hon åter ned, och få fortgick det en lång stund. Slutligen gick buemodren upp och sporde, hwarföre hon förde ett sadant wäsen i skorstenen. Karingen omtalade då, hwart hon ernade fig, samt frågade, hwad som wore gjordt med hennes resdon. Sedan hon fätt weta detta och bortstrapat korset, forswann gumman ges nom fforftenen med en hisklig sart. Kanste detta bewisar ingenting? sporde bes rätterskan mig derpå med en spotst mine. Oh då jag ännu ej mille befänna mig till de troens de , wände hon mi förattligt ryggen, fäferligen hallande det för en polspis möda att widare bes rätta något för att bewisa tillwaron af påjftar ringar.. i Denna berättelse wisar, att den gamla midfiepliga tron finnes fvar i nägra af wåra bygder, och att det salunda icke bör alldeles förbises, att hos den uppwäxande ungdomen undanrojda sådanå förestallningssatt. T. Waguereteatern i Bairenth. Konung Ludwig II of Baiern skall hafwa lofwat att gifwa betyds liga summor för understöd af nämde teater, på det att dess machineri för uppförackde af Nicbrlungen Ring — hwilken ibland ye i skyarne, ibland på bottnen af Rhen, ibland i Walhall och ibland i Nifelheim — må kunna blifwa få ful: standigt fom möjligt. Konungen har til tenoris sten Nachbaur, ywilken, enligt hans åsigt, ar den bäste framställare af Lohengrins roll, fom man någonsin kan få, skickat en swanriddarrdräg: af stort wärde. Bröstharnesket, hjelmen, benstenorna och alla andra delar af rustningen äro af masivt silfwer och arbetade med owanlig konstsärdighe!. Den öfriga dragten är rikt broderad med silfwei. Hela drägten skall hafwa kostat flera tusen thaler. En person yttrade: Jng har en bror, jom stammar så försärligt, så att när han skall saga mamma så säger han pappa i sället! En irländare läste en gång en annons om ett nyuppfunnet medel att hindra brunnar och :aor från att fryfa. Han slickade det utfäsm brloppet och mottog röljalide swar: Tag in brunnen clicr källan under kalla nätter och fött henne nns )piseln eller lakelugnen. Frän gamla tider. Som ett märflig: bewis på den förstzäckelse för det fransta revoluticnsspötet, hwilten rådde i Swerige under Gustad IV Årolfa regering, tan anföras, att Calmarpoften blef af f. m:t förbuden i februari 1799 och bottry faren fine privilegier förlustig, fom dock återwunnos, på grund af nedanstående samhällswådliga fabel, införd i nr 51. af nämda tidning, lördagen den 22 december 1798: Fabel. 2 Ciwer ättuing. Cwar helst man flere är än tå