Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1873, sida 3

Hwarjehanda. Hwart ba päsklärringarne tagit wägen? Ur Göteb. H. T) Så frågade jag för ett år sedan en gumma i norra Westergotland, och med be stämdhet genmälde hon: De finnas nog ännu. Som barn hade jag hört flera, hwilfa bland almogen ansagos wara mycket förständiga, utan twekan pästa, att denna kvinna sjelf war en paskkarring. J anledning deraf sporde jag henne: Hwart ha påskkärringarne tagit mägen? Nu börjades ett samtal mellan henne oc mig, af hwilfet jag förnam, att hon mwar fullt öfwertygad om tillwaron af paskkäringar. Jag omtalade gummans mening för andra personer på orten och fann då till min förwåning, att hon ej war ensam om fin tro. På min fråga: SHmwilta äro pastkäringar? swarade hon: De äro elaka kvinnor, fom stå i förbund med de onde andarnes furste, och emedan de werka för hans sak på jorden, bjudas de till honom wid päskhögtiden, dels för att aflägga rakenfkap för fin wertsamhet i hans tjenst under det flydda året och dels för att undfå belöning, fom består i ett pråts tigt gästabud, äskädande af många wackra saker samt mottagande af hans löften om bistånd under det kommande året. Slutligen erhålla de löfte om att ej liksom andra, de der äro mindre nitiffa i hans tjenst, plågas efter döden. Jag wet säkert, att flera gamla gununor några dagar mid påjttiden äro borta från fina hem, och de äro då ute på resor fom påfftäringar. i — Swarföre har ni sjelf ej blifwit päskkäring? sporde jag widare. — Sde will jag bortlåfwa mig till den onde. — Men huru fomma de till fin husbonde och hans präktiga gäftabud? . — De taga af fina grannars kreatur och rida på dem. . i — Swarföre taga de ej fina egna djur, i fall de ha några? . i — Emedan freaturen under en fådan färd blifwa utmattade och för altid förstörda. — Ha de tagit kreatur från er någon gång? — Nej, jag tillåter det ide, — Huru fan det hindras? i . — Jo, jag ritar fors på dörrarne till fö, får och swinhuset samt spottar tre gånger på hwarje dörr och säger: Jngen käring taga fär ko och ore eller får, ide heller något swin för att resa bort till hin; ty betrakten denna dörr, bär jag ri tat kors fom förr. . Medan hon omtalade detta, fmall ett skott i granngården Gumman yttrade då: Det behöfdes ide ännu; ty få tidigt fomma de ide. Detta gaf mig anledning att fråga, hwarföre det skjutes få mycket påskaftnarne; ty sastän jag är född och uppfödd i denna trakt, hade jag ej hört någon förklaring öfwer denna fed; äfwensä frågade jag, hwilka fom ej komma få tidigt. I ganskå häftiga ordalag swarade gumman: Wet ni inte, att man skjuter för att hindra pästkäringarne att komma hed till ens boning; men få tidigt fom nu behöf: was inga skrämskott, ty de komma ej före ffyms ningen; det är deras manliga affärdstid; ännu fitta de i god ro. . Hittils hade jag låtsat tro hwad Hon berättade; men nu kunde jag ed längre hålla inne med att säga henne, det bon war enfaldigare än lofligt