Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1873, sida 2

ä lwo— Mergy reste sig och fattade brodrens hand. Kaptenen fortsatte med ögon, som guistrade af vrede, och ännu alltjemt gående fram och tillbaka på golfvet, yttrade han i vredgad ton: Han kallade mig pultron inför alla dessa adelsmän i sina glänsande rustniugar, de samme som få månader derefter skulle svika honom vid Jarnac och lemna honom att blifva dödad. Jag ansåg att intet annat återstod för mig utom döden; jag störtade mig mot schveitzarne och svor på, att om jag händelsevis slapp med lifvet derifrån, skulle jag aldrig mer bära vapen för en så orättrådig furste. Svårt sårad och kastad ned från min häst, var jag nära att blifva dödad, då en af hertigens af Anjou adelsmän, den galne Beville, som vi åto middag med, räddade mitt lif och föreställde mig. för hertigen. Man behandlade mig väl, och jag törstade efter hämd. De fjesade för mig och lägo ständigt öfver mig, att jag skulle taga tjenst hos min välgörare, hertigen af Anjou. Jag såg med harm protestanterna iukalla främlingar i vårt fosterland . . . men hvarför skulle jag förtiga det enda skäl som egentligen: bestämde mig? Jag ville hämnas, och jag blef katholik i det hopp, att jag skulle träffa prinsen af Cond på något slagfalt och der kunna dräpa honom, En lumpen karl, en usling företog sig att betala honom min skuld ... Sättet hvarpå han blef dödad kom mig nästan att glönma mitt hat. Jag såg honom som ett blodigt byte för soldaternas hån; jag ryckte hans lik ur händerna på dem och betäckte det med min kappa. Jag stod i katolikernas här; jag anförde en skvadron af deras ryttare, och