twå sistförflutna åren med med 228 fartyg om 17,586 oh en half nyläster. — Sweriges äldsta segelfartyg är det i Göteborg år 1750 bygda och hr A. Nilsson derstädes tillhöriga ffeppet Minona, som sålunda är 123 år gammalt. Rättegångsoch polissaker. ij Den 30 maj. Försummad renhållning. För denna för: seelse dömdes glasmästare Synnergren, handl. Lindholm oh Bul:r famt arbetaren Thelin att böta hwardera 5 rdr. Våld. Arbetaren P. Näslund hade uttagit stämning å Olof Strömqwist för det denne skulle ha slagit oh sparkat käranden. Strömqwist erkände endast att han slagit Näslund i hufwudet med en tågända, så att blodvite upkom oh döms des han att härför böta 10 rdr samt ersätta fas randen 5 rdr i rättegångsfoftnader. För hastigt ridande å gata i staden dömdes landtbrukaren H. Enqwist att böta 10 rdr. Krogförestånderskan Fohanna Christina Norrman war upkallad af poliskommissarien för det hon serverat berusad person starka drycker och sedan utfört fådan frän krogen i redlöst tillstånd. Norrman, som ej kunde neka till detta, blef dömd att böta 15 rdr. Djurplågeri. Enkefru Rebetsky, stämd för det hon till förslor begagnat selbrutna hästkreatur, fick härför, jämlikt 18 kap. 16 8 strafllagen, plikta 20 rdr. Arsenik har innehafts och sälts af torghandl. A. Eriksson hwarför han fick böta 25 rdr. För skotts lossande å Tivoli dömdes yng lingen Lars Johan Ung att böta 5 rdr. Bref från Jämtland. Dagens Nyheter har en korrespondent i Jämtland, som om denna landsdel skrifwer: De jämtländska förhållandena, i allmänhet så föga kända söderut, ha alltid förefallit egendomliga och swårbegripliga, men tyckas under innewarande winter wara det i ännu högre grad än wanligt. Att egendomliga wexlingar skola upstå i en få af stild landsort, med fullkomlig brist på tidsenliga samfärdsmedel, är tämligen klart och det är endast hoppet om att den nu omsider bifallna järnwägen igenom wära aflägsnare bygder snart måtte fomma till ständ, som uppehåller wärt mod, ty man behöfver ej besitta mycken skarpsynthet för att inse, att lndets utwedling under numwarande förhålanden alldeles ide går framåt, utan är snarare ett skridande utför det lutande planet til flutlig, fulkomlig undergång. (2) Den fom besökte Jämtland i början af 1860talet och återser det i dessa dagar måste medgifwa att förhållandena då i mycket likna de nuwarande. Det war då fom Östersunds filialbank utfläpte fina kapitaler och skogsköpen i någon större skala började tränga upp till wära aflägsna bygder. J wår lila stad war ett lif, fom om hwarje dag warit den sista, med furstliga kalaser, höga spel och andra af mänsklighetens lägre fröjder eller fysselsattningar. Tordwårdet i grannskapet af staden upjagades till pris, hwilkas motstycke man knapt hört omtalas i Skåne och hemmanswärdet på lands: bygden steg äfwen till en owanlig od) förwånande böjd. Lyxen på landsbygden war jamförelsewis ej mindre än i staden, oh allmogens klädedrägter, förut frukter af en lofwärd husslöjd, utbyttes da mot köpta tyger. Den fattigaste bondflicka försäg sig med krinolin. Arbetslönerna stego till en höjd, hwarom man i de södra provinserna då ej hade någon aning. Wid besök i stad eler på markna: der sprang mången hmwithals (champagnebuteljj, bekostad af bonddrängar och bondsöner. Ylemwäfnadsindustrien, idkad såsom husslöjd i många fodnar, äfven för ej obetydlig utförsel til grannlänen, jämte annan husslöjd, uphörde, oaktadt all upmuntran, nästan helt och hållet. Korteligen: en främling, fom då besökte Jämtland, war frestad att tro, att han kommit til en landsort med stark och god utwedlig, till ett nytt Kalifornien, och befolkningen, fom tywärr tänker endast för stunden, trodde sakert detsamma. Kommo så froståren, börjande med 1865. Hela handelskären i mår lilla stad, från hwilken det öfwerdådiga lefnadssättet företrädeswis utgått, ramlade då ohjälpligt öfwer ända, medtagande i sitt fall, intrasslad som den war både i staden och på andet, mången säker förhoppning om lugn, frame iida utkomst, äfwen för personer, hwilka aldrig delagit i öfmerdådet. Det dröjde heller ide länge, om ännu nog i minne är, förrän hela Jämtland var en enda stor fattigförsörjningsanstalt, fan man äga. Lagsökningar och konkurser hörde til ordningen för dagen, och myndigheterna klandrades oåde enskilt oc offentligt om ide riklig undsättning anskaffades och utdelades åt det swältande, nödli dande landet: