Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1873, sida 2

honom. Men vid denna tid var han ännu mäktig. och en fattig adelsman som jag tycktes honom en förbrytare, då jag vägade sätta mig emot honom.:. Kaptenen gick länge upp och ned i rummet och fortsatte derpå med en röst, som han förgäfves sökte göra lugn: Alla predikanterna, alla hufvudhängarne inom hären blefvo snart lössläppta mot mig. Jag frågade lika litet efter deras gläfsande som deres predikningar. En af prinsens adelsmän, som ville göra sig behaglig för honom, kallade mig i vära cbefers närvaro en liderlig sälle. Detta inbringade honom en örfil, ach jag dödade houom. För hvarje dag egde väl ätminstone ett dussin dueller rum i vår bär, och våra generaler lätsade som om de ej sågo det; men nu gjorde man, hvad mig vidkom, ett undantag, och prinsen beslöt att göra mig tillett afskräckande exempel för hela hären. Alla de stora herrarnes böner och — ja, jag måste medgifva det — äfven amiralens utverkade min benådning. Men prinsens hat var ännu icke mättadt. I slaget vid Jazeneuil anförde jag ett kompani ridande skyttar; jag bade varit en af de främsta i handgemänget, mitt harnesk, som var buckladt af två gevärskulor, och min venstra arm, som blifvit genomborrad af ett lansstygn, visade, att jag ej skonat mig sjelf. Jag hade icke mer än tjugo ryttare kvar kring mig, och en bataljon af konungens schveitzare ryckte an mot oss. Prinsen af Conde befaller mig att hugga in, jag begär förstärkning af två kompanier tyska ryttare . . . och .. . han kallade mig en pultron!s