Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1873, sida 2

———— — — —— Alltså tror du då icke på papisternas alla dumma påfund ?? Kaptenen höjde på skuldrorna och lät sin stöfvelhäl våldsamt falla mot golfvet, så att de stora sporrarne klirrade. Plåätsligen utbröt han: Papister! Hugenotter! Bah! Det ena är öfvertro så väl som det andra. Jag kan icke tro på det, som mitt förnuft lär mig är orimligt. Våra litanior och edra psalmer äro lika goda, den ena smörjan är lika god som den andra. åDocko, tillfogade han med ett leende, lär det stundom god musik i våra kyrkor, medan man hos er för krig på lif och död mot allt hvad musik heter.? Det är verkligen ett skönt företräde din religion har, och det är något att göra proselyter med!? Låt bli att kalla det min religion, ty jag tror ej mera på den än din. Så länge jag sjelf kunnat tänka, så länge jag varit i besittning af mitt förnuft .. ?Ja men . . .? ?Låt mig vara i fred för dina predikuingar! Allt hvad du vill säga mig, vet jag förut. Jag bar äfven baft mina illusioner och mina missräkningar. Tror du ej, at jag kämpat hårda strider för att bevara min barndoms lyckliga öfvertro? Jag har läst alla våra kyrkolärare för att der söka tröst mot det tvifvel, som förfärade mig, och jag förökade det blott derigenom. Kort sagdt, jag har icke kunnat och jag kan icke tro. Tron är en kostelig gäfva, som blifvit mig förnekad; men för iatet i verlden vill jag söka bedröfva andra densamma.? Det gör mig ondt om dig.? (Forts.)