Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1873, sida 2

mandlar och hvitt vin; the och kaffe bade ännu icke kommit i bruk och vinet fick ersätta dessa eleganta drycker hos denna mindre förfinade tid. Mergy, som tagit ett glas i handen, lät efter hvartannat sina blickar glida från madonnan till vigvattenskärlet, från vigvattenskärlet till bönpallen. Han suckade djupt, såg på sin broder, som bekymmerslöst lag utsträckt på hvilsoffan, och sade: Nå, nu är du alltså en riktig papist. Hvad skulle var moder säga, om hon nu vore här?? Denna tanke tycktes göra ett pinsamt intryck på kaptenen. Han rynkade på sina buskiga ögonbryn och gjorde en rörelse med handen, som för att bedja sin broder ej inlåta sig på detta ämne; men denne fortsatte obarmhertigt: Kan det då vara möjligt, att du gjort det med läpparne?? Var familjs tro! ... Den bar aldrig varit min . . . Skulle jag tro på edra snörflande presters hycklande tal — jag — ha ha!? kJavist! Det är kanhända bättre att tro på skärselden, öronbikten, på påfvens ofelbarhet! Det är ju bättre att kasta sig på knä framför en kapucinermunks smutsiga sandaler! Den tid skall nog komma, då du ej tror dig kunna sätta dig till bord, utan att förut hafva frammumlat baron de Vaudreuils bön. Hör Berobard! Jag hatar all ordstrid, i synnerhet i religion; men förr eller senare måste jag ock komma till en förklaring med dig; och sedan vi nu i alla fall en gång råkat in på detta kapitel, vill jag tala fullkomligt uppriktigt med dig.