Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1873, sida 3

tänka fig personer i en få låg ställning, att det ide finnes ännu mera wanlottade stackare, fom de tro sig berättigade att fe öfwer axeln. — För flera år redan hände fig i Stockholm att en ung man, tilhörande den s. k. bättre klassen, besöktes af en arbetskarl, fom i mycket ödmjuka ordalag bad Honom hjelpa fig till rätta med upsättandet af en förteckning till den nära förestående mantalsffrifningen. Mannen, fom bodde i ett samma gård tillhörande bakhus, hade stor familj och war mycket fattig; hans wanliga sysselsättning war medhuganing. Då förteckningen war i ordning, granskade han med stor upmärksamhet, ty läja ffrifmet kunde han dock. Hans ansigte förlängdes betydligt och erhöll ett uttryck af missnöje. — Hwad stär på? År det något fom fattas? — ÅH nej, inte fattas det något, inte; men, fet herrn, jag brukar såga wed till slottet, och nog skulle det alt läta lite hwassare, alltid, om herrn wille sätta dit —kongl. hof-wedfågare? — Nå, så för för kongl. hof-mwedjågare då! ytrade den unge mannen, och jedan förtedningen erhållit den äffade lydelsen, traskade stackaren åstad, säkerligen lika stolt i sitt sinne som de finaste hofsprättar.