Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1873, sida 3

Några samhällets skuggsidor. Ur en fortlöpande artikelserie i tidningen Nya VWerlden meddela wi följande: Den som warit i tillfälle iakttaga Huru det tilgår inför wåra domstolar, har i detta afseende mången sorglig erfarenhet att förtälja. Wi äro fast öfwertygade om, att swenska domarekåren är omutlig, och detta lyckliga förhållande förtjenar desto hellre ett tacksamt erkännande, fom det i wåra dagar från andra länder berättas fast otroliga fafer om den skamlösa korruption, fom der är rås dande. Men andra sidan kan det lika litet förs nekas, att bördens och rikedomens representanter understundom wisas ett undseende, fom illa öfmerensstämmer med den wackra frasen om allas likhet inför lagen: När en mydet rik eler förnäm herre framträder som part till domarebordet, sker det wanligen med denna öfwerlägsna min, denna säkra, nästan något utmanande hållning, fom antyder att han ide ens wid ett sådant tilfäle glömmer fin höga ftällning i sosialt hänseende, samt att han äfwen fordrar, att andra skola hafwa lika godt minne. Och det händer ide fällan att detta i själfwa werket få oförsynta anspråk från domarens sida mötes med en undfallenhet, ett till mötes gående, ett ängsligt fjäsk, fom på den närwarande menigheten gör ett pinsamt intryck. Men när en fattig man i en ringa klädnad sitter på de anklagades bänk, blir förhållandet helt annorlunda; då är domaren åter Iagens stränge, oblidkelige representant, och den rynfade pannan, den höjda, befallande stämman låta fattigman tedan På förhand ana, att han ide har att wänfåa någon miskund. Nu frågas: hwadan kommer denna onda åtffilnad, fom det heter i den gamla bibeln? Kan det wäl wara domarens mening, att genom ett sådant undseende winna några fördelar? En sadan miftanke wore ogrundad och orättwis. Hans upträdande i de olika fallen — fädan är wår upfattning — grundar fig ide på någon be räkning; den föranledes helt enfelt deraf, att äfwen han, den rättslärde, är en slaf under den falska förestallning, fom mäter människans wärde efter mängden af hennes egodelar eller hennes stållning i samhället. Den, fom warit i tillfälle komma i närmare be röring med de olika samhällsklasserna, har helt wisst ofta gjort den sorgliga iakttagelsen, att de dåliga förebilder af högfärd och flärd, som lemnas af de s. k. bildade, med stor begärlighet efterapas af dem, hwilka befinna sig i en lägre famhällsstältning. — Huru ofta händer det icke — för att nu endast anföra ett exempel — att man på offentliga platser sammanträffar med unga män, hmwilfas hallning och sätt att skicka fig lemnar det otmetydigaste witnesbörd derom, att de äro swårligen bekajade af den dumma inbillningen, att högmod och snobbaktigt öfwersitteri utgöra de sanna fännetecknen på en man af werld. J den hwardagliga sysselsättningen, bakom boddisken, i magasinet eller i werkstaden, äro de, i de flesta fall, helt enkla oc okonstlade, såsom det anftår unga män med hjärtat på rätta ftället; men de fynas tro att det hör till söndagskostymen att upträda med en wiss flyngelaktighet, parad med en anstrykning af högdragenhet. Högfärdsgalenskapen har i själfwa werket munnit en sådan utsträckning, att man nästan icke kan