Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1873, sida 3

sida woro alla hufwudets ben mer eller mindre krossade och intryckta i den blodblandade hjärnmass fan. Barnet ljöt döden genom de skador, fom blifwit tillfogade dess hufwud och intet motsäger mördarens första upgift, att i fråga mwarande ffa dor i hufwudet tillfogats med ett wedträd. Domaren wände sig nu till Östlund, frågande: Kände ni ingen glädje öfwer detta barns födelse? oc erhöll till swar:Kan wäl wara troligt. På en annan fråga genmälde Östlund: Det fan wäl hända att jag kände någon oro för barnets framtid. Enligt protokollet af den 25 april öfwer befigtningen å liket efter treårige gossen Karl Julius funnos 1. midt i pannan strax ofwan för näsroten en fördjupning af wid pass 3 tums längd, 2 tums bredd och 1 tums djup, öfwer hwilken hu: den mar hel men wid gränserna brusten med os jämna kanter; och 2. strax ofwan högra ögats yttre winkel ett får af nästan rund form och af ett tioöres storlek, hwilket blottade underligande, något skadade muskler. Pannbenet war till stor del krossadt och intryckt i hjärnan. Gossen har lidit en ögonblicklig död och ffadorna ha sannolikt tillfogats med yxa. sIyder ni ej det är ohyggligt att höra denna beskrifning öfwer er egen sons mördade liflösa kropp? — frågade domaren. Östlund swarade: kan ej säja det! Domaren: Känner ni då ingen forg eller fasa öfwer den grymma död, som tillfogats er egen afföda? Östlund: Nej. Den 26 april besigtigades oh öpnades liket af 7 årige gossen Anders Gustaf och befans derwid på bakre delen af hufwudet ett genom kallotten och benen gapande sär. 4 tum långt och 3 bredt, med dels jämna dels ojämna kanter, af aflang form och gående i twär riktning. Genom detta får hade hjärnmassan till en del bortrunnit. Detta sar sammanhängde med ett annat sär, 2, tum lånat, som sträckte fig utåt mot örat. Större skrubbsår funnos wid högra tinningen och strax till wenster om näsan. Gossen har dödt ögonblickligen genom det wäld, fom sannolikt med en yra tillfogats honom i bakre delen af hufwudet. Då domaren på flera härefter gjorda frågor ej erhöll annat än undwikande swar, sporde han: Har ni då beslutat att ej fäga annat än: jag wet ej, jag mins ej?, hwartill O. swarade: jag fan ej säga något annat; ett swar, fom uprepades äfwen sedan domaren erinrat honom, att det fom me att ligga swart imot honom, om han frädt och förhärdadt nekade.