Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1873, sida 3

Meddelanden från allmänheten. Genmäle. J Norrländska Korrespondenten för den 8 dennes förekommer, under rubriken: Meddelande från allmänheten, en insänd upsats, hwari undertecknad mycket skarpt klandras för ett wid nykterhetsmötet härstädes sistl. söndags afton fäldt ytrande, att jag ansåge det wara en slapphet i wår lagstiftning, då den lemnade rum för ett mildradt straff å den person, fom begått ett brott under inflyteljen af ett rus. Den ärade insändaren, fom hyser en aldeles motsatt åsigt, eler att det är högft lofwärdt, att strafflagen tillåter ett sådant, enligt hans tanke, menniskowänligt jöfwerseende med berufade brottslingar, föfer rättfärdiga denna fin mening medelst anförande af twänne yttranden af mår Frälsare, hwilka båda handla om menniskokärlek och förfons lighet och lyda sålunda: älsker edra owänner, wäl signer dem, fom eder banna, görer wäl emot dem, som eder hata, beder för dem, som göra eder skada och förfölja eder, samt: Fader förlåt dem det, ty de weta ide hwad de göra. För hwar och en, fom med upmärksamhet genömläser de citerade orden; skall det dock snart blifwa klart, att de ingalunda handla om den borgerliga lagen eller rättsskipningen inom samhället, utan om den euskildes förhållande till fina owänner, hwilka han enligt Kristi föredöme bör förlåta. Om de anförda utsagorna anginge det borgerliga fam hällets förfarande emot förbrytare — bhmwilta flutfatfer ffulle man med full konsekvens funna göra deraf? Jo, att det ej bör finnas någon strafflag, ej någon domare, ej något ftraff för något slags brott; ty det heter ju endast, att man skall älska, wälsigna, göra wäl emot, bedja för brottslingar. Med jamma tillämpning af Jesu bön på korset för jina fiender fommer man till alldeles enahanda slutsats Syftade denna bön på famhällets rättsförhållanden, då borde den döende Fräljaren på det högsta hafwa klandrat den borgerliga myndig: hetens åtgärd, då denna lät korsfästa de twänne röfware, fom woro uphängda bredwid honom. Något sädant klander uttalade han dock ej, icke heller tillrättawisade han den röfware fom bekände: wi lida det wåra gerningar wärda äro. Kristus wiste, såsom hwarje fundt tänkande menniska, att skilja emellan samhällets rättmätigt pålagda straff och den enskildes hämnd, hwilken wäsentliga skilnad Paulus tydligt framhåller, då han på ena stället skrifwer: Öfwerheten bär icke swärdet förgäfwes, utan ban är en Guds tjenare, en hämnare, honom till straff, fom illa gör, men åter på ett annat: hämnens eder icke själfwa, käre wänner, utan later Guds vrede hafwa rum. Swad åter beträffar sjelfwa twistepunkten eller huruwida det är rätt eller orätt att ådöma ett lindrigare straff på grund deraf, att brottet blif