Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1873, sida 2

mens upfostran, och att wänja den enskilde wid ett nyktert lefnadssätt. Att fiskaliska åtgärder blifwa otillräckliga, sökte tal. å daga lägga dels genom ett exempel från kontinentalsystemets tid, då til trots för alla faffeförbud denna dryck fans i hwar stuga äfwen i det inre af landet och dels genom det paståendet, att i händelse af tolalt förbud, öfwertrådelser af den art, som, under rubrik: försäljning på otillåten tid eller utan tillstånd eller utan anmälning om Iofalers flyttning o. d, år 1870 utgjorde 45, men år 1871 föllo till 17 och 1872 ytterligare minskades till 16, skulle betydligt ökas. Hr Hedin motsade med bestämdhet någres förmenande, det skulle arbetsgifwarne kunna twinga arbetstagarne till nykterhet eller sparsamhet. Tmwärtom gifwer erfarenheten wid handen att den förre oftast i och för fullgörandet af åtagna arbeten äro så beroende af de senare, att de ej wäga hindra dem från att taga fig ledighet när de behaga och alädja fig olott arbetet blir färdigt till utsatt tid. För de många, fom ej ha kraft att kufwa begärelsen och motstä frestelsen, bör man så ftälla till att tillfället till begärelsens tillfredsställande minskas och att frestelserna undanrödjas. Hr Engberg trodde att alla bemödanden till trots superiet till wår sorg och grämelse altid skulle komma att fortfara men man borde ej derför tröttas i ett godt arbete, sadant fom det förewarande wore, derest, hwilket han ej wille betwifla, detta möte blifwit utlyst på fullt alwar och själft wille fatta saken och sin upgift på fullt alwar. Widare, och då han i sitt förra anförande kHlandrat widtagna anordningar, wille han nu jäga att han ej förbifett, hurusom kommunen gjort ganska mycket för att hämma superiet och att äfwen bränwinsbolagets bemödanden ej wore att misskänna. Men han kunde ej heller förtiga att dessa åtgärder ej krönts af framgång mest måhända af den anledning, att detta samhälle aldeles saknat de ens stildes människowänliga werksamhet till kommunens och bolagets understödjande. Wisserligen har man tadlat nu befintliga förhållanden och man har äfwen ganska ofta hållit både många och långa och wackra nykterhetstal med glaset i hand men enda werkan deraf har blifwit felflagna förhoppningar, af hwilta wi nu borde lära wisdom. Sbwad som nu fordras är derför först friwilliga, gemensamma bemödanden att fjälfwa blifwa och wara nyktra och derefter likadana anstrångningar för att wäcka och höja andra och för att wäcka en kärleksfull, hjälpsam hand åt de många olydliga, hwilka, förbannande fina lustar och de talrifa tills fällena till deras förnöjande, söka resa fig fjälfma men, öfwergifna och degraderade fom de äro, blott siunka ännu djupare. Kunde här blifwa ett fällskap för absolut nykterhet, wore det godt, kanske ett mättlighetssallskap ej häller wore att förkasta. Wår stads folkmängd stiger hastigt, hastigare än nägon annan, och om äfwen många odågor flytta in bit äro wäl dock de flesta dugliga oc ordentliga; för hwarje dag blir antalet af dem alt större, hwilka med förmånliga platser och goda förtjenster i saknad af familjer ej weta hwari de skola taga sin tilflybft för att angenämt och nyttigt stanna en ledig stund. För deras behofwer måfte något göras och för utredande af hwad dertill more lämpligast behöfdes widare möten, då kanske mången i sas wore mindre beredd til framläggande af förager. Hr Sellberg kunde ej gilla förslagen om bildande af nykterhetsföreningar, emedan sådana af twå skäl werka endaft delwis. Först derför att de ej kunna blifwa absoluta, då ju redan erkändt är att det är en allmän wana att anse supen nödwändig och widare derför, att om de blefwe abfoluta ffulle de uteftänga från fig alla de inflytelserika krafter hwilka ej wilja blifwa absoluta men dock werka för nykterheten. Föreningarna, hwilka wisserligen funna anses blifwa nyttiga genom det exempel de lemnade, börja likwäl i orått ända, enär de endaft söka att uphäfwa följderna. WW—— Nn I