Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1873, sida 3

Men man fick aldrig weta, hwillet frultans wärdt beslut de i sådant fall slulle fattat. Hwem war hon, fom gaf anledning till de mörka, migtänks samma blickar de sände hwarandra? Härom skola wi på ögondlicket underrätta wära gunstiga låsare. Hon mar en ung, wacker jungfru, fom bodde i samma gård jem de bägge wännerna. För omtring åtta dagar sedan hade Hon flyttat in, följande mor: gon Gade de mött henne i portgången och den bilxt, fom derwid sromljungade ur hennes gudomliga sköna ögon, Hade fart bägges hjertan i så Häftig låga, att deras innerliga wänskap mar på god mög att bli glömd. Med swartsjnta ögon dewatade de hwarandras rörelser, oh när den unga flickan kom hem om aftnarne, funde man wara föter att Auders och Nils skyndade ut i porten för att mottaga hennes Jelsning, hwarefter de tysta och buttra åters wände till fitt kortspel. i Ändtligen en afton bröt Nits den tedröfliga tystnaden. —Anders, — sade han, jag har länge haft i sinnet att tala med dig om cn fat, fom ligger oss bägge tungt om hjertat.. Du är min män, det met jag, och iag håller odjå af dig ... oh jag tyder det är wår pligt att fe till, att mwär mänftap blir bestäldande. Wi ålsta bägge jungsru Karolina här i gården. . — Herre gud, ja! — suckade Auderd . — Men hon fan wål inte ätfta of bägge, — Herre gud, nej! — Derför menar jag, att en af oss bör dra fig tillbaka och lemna den andra fritt tilfälle att winna hennes tycke. Jag föreslår, att wi låta lockan afgöra hwem af oss det skall bli. Den som tappar, bör utan inwändning dra sig ur spelet. — Hur menar du? i — Wi spela wårt manliga spel, oh Karolina blir winsten för sista sticket. Går du in på det? Anders swarade ingenting, han räckte bara fram sin hand och öfwerenskommelsen war besegiad. Med fruktanswärd spänning slogo de sig ned wid bordet. Korten blandades med sförsta omsorg och Nils fick gifwen. Hans Hand darrade jmått, när han fördelade de mälade lapparne, hwarpå deras lIramtida lycka berodde. Bägges hjertan tlappade hårdt och de wågade knapt je efter om ödet wor dem bewäget, men icke en min förrådde de känslor af glädje eller bedraget hopp, som de erforo. — Klöfwer ef, — fade Anders. — Betänner, — swarade Nils. — Ruter dam ... -.: Jag har tungen, och här fer du spader ess. kan du sticka det? i — Nej, men fom igen! — En liten spader ... — Den tnep jag, min wän ... nu tommer... Det blef ett uppehåll, oscla oh darrande fågo spelarne på hwarandra. Allt berodde ju på detta sista tort! Andtligen tastare Anders hjerter kung på bordet och uppgaf ett Göat glädjerop, då Nils tillintetgjord lade damen framför fia. — Hurra! — ffret Anders, — Karolina är min, ag har wunnit! Men i somma ögonblick gick dörren ipp och spelwinsten syntes på tröskeln, helsade wärligt och jade strattande: — Vag får tacka er, för alt ni warit jå artiga och welat spela om mig .jag war bändeljewis inne i rummet här bredwid och fulide omöjligt undgå att höra ert samtal genom den sunna bräde wäggen. Derför mill jag nu underrätta er om, att spelwinsten inte war af ringaste wärde, ty längt innan jag flottade hit, war jag trorojwad. Såles deg tan jag omöjligen taga herr Anders till Jästman ... det gör mig mycket ondt, men foten förs håller fia guoni8 på det wiset, och jag tan inte sörmå mig till att ge min käraste afsted för herr Anders skull. . Dörren tillslöts åter och de bägge wännerna woro allena. Flata och stamfulla betraltade de hwarandra. Då bredde Nils ut sina armar och Anders sjönk i hans öppna samn, snyftande: — Lexan war bitter, men helsosam. Wi satte ett allt för högt pris på sista sticket den här gåns gen ... aldrig mer skall en qwinna åstadtomma twedrägt mellan mwagnshäftarne: För att lugna fina upprörda finnen, gingo de mot wanan till en lällare och togo fig ett alas, och när de senare på qwållen återwånde till fin gemene samma kammare, kunde grannarne höra dem gnola: Wänstap är en planta alltför får utt finna, We dem, jom ej fått förftånd att odla den! Heldre jag förlorad ger min älskarinna, Un jag toppar bort en pröjmad ungdomswän, . o. s. iv, — — — RA Iill salu finnes. Majmuntrationstidningen 22