Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1873, sida 2

7Jo, jag har tillbragt ett år der, sade en ryttare och steg fram. Godt, Fritz, Så har du sett kyrkan i Hameln?? ?Ja, mer än hundrade gånger.? voch de målade rutorna?? ?Ja visst.? POch hvad har du sett måladt på de der rutorna ? ?På de der rutorna? Låt mig se. I fönstret till venster är, vill jag minnas, en stor, svart man, som spelar på flöjt, och små barn, som springa efter honom.? Ganska riktigt. Nu skell jag berätta Er historien om den svarte manen och dessa barn: ?För många år sedan var folket i Hameln plågadt af en otalig mängd råttor, som kommo från norr i så täta flockar, att jorden var aldeles svart af dem, och att en kusk ej skulle hafva vågat låta sin häst gå öfver den väg der dessa skaror marcherade. På ett ögonblick var alt ätbart förtärdt, och i en lada var det lättare för dessa råttor att äta upp en tunna korn än det är för mig att tömma ett glas af detta berrliga vin.? Hon drack, torkade sig om munnen och fortfor: Råttfällor, snaror, gift, alt var förgäfves. Från Bremen kom en båt lastad med elfvahundrade kattar, men det hjelpte icke det minsta. När man dödade tusen, kommo der tiotusen tillbaka och mera utsvälta än de förra. Kort sagdt, om det ej kommit hjelp mot denna landsplåga, skulle det ej funnits ett sädeskorn kvar