Norrländska Korrespondenten – 29 april 1873, sida 2

lika mycken stränghet som man skulle göra nu för tiden. Det ena partiets urymheter berättigade på visst sätt det andra att öfva vedergällning, och det religiösa hatet kväfde nästan all känsla af nationel sympati. Dessutom gjorde — upprigt sagdt — den sköna Milas brännande ögovkast och vinets dunster, som verkade kraftigare på hans unga hjerna än på de härdade ryttarnes, honom utomordentligt öfverseende med sin bordskamrat. ?Jag gömde honom i en täckt kärra i mer än åtta dagar, sade Mila, och jag lät honom blott slippa ut om nätterna. och jag7, tillfogade Trudehen, jag försåg honom med mat och dryck; fråga honom skall vi få höra att det är sant.? ?Amiralen låtsade som om han var mycket vred på Cormier, men det var nu endast en komedi de spelade med hvarandra, Hvad mig sjelf angår, följde jag länge hären, utan att någonsin våga visa mig, för amiralen; slutligen, vid belagringen af Songnac, fick han ögonen på mig i löpgrafven och sade till mig: ?Nu, min vän Dietrich, är det bäst du går och låter skjuta dig, emedan du icke kunde blifva hängd?; och så pekade han på brechen. Jag förstod hvad han menade, lopp tappert till storwning och ställde wig följande dag i haus väg. Jag höll hatten i hand; den var genomborrad af en gevärskula. Nådige herre, sade jag till honom, jag har nu blifvit skjuten, som jag blef hängd7; så log han och gaf mig sin pung och sade: ?Der är att skaffa dig en ny hatt för.? Sedan den tiden ha vi varit mycket goda vänner. Hur präktig var icke för öfrigt plundringen