Norrländska Korrespondenten – 26 april 1873, sida 3

Norska bondeflockens i stortinget anförare huar: i Nerikes Allehanda efter norsk fälla får unda: Det är Johan Swedrup. Swem känner icke den lilla lifliga gestalten med det skarpt tecknade ansigtet och den eldiga blicken? Hans hår är rikt och korpswart, men hans skägg är mycket gråsprängt. Det är en liflighet, en rörlighet i denne man, som gränsar till nervös oro. Men här är den fannerligen ide något fännemärte på swaghet eller mwanfelmod. När han reser fig, blir det lif i salen: alla skola fram för att höra honom bättre. Och han går i striden med högburet hufwud. Med ett egendomligt, halft spefullt, halft muntert löje gifwer han fig i färd med de mångahanda manftligheter och betänkligheter, fom en eller annan tjenstwillig motftåndare har upbygt till fin egen eller fina liktänkandes upbyggelfe. Han bryter ner den, stock för stock, få att man riktigt tycker jig fe dem ramla huller om buller. Ån tager han saken mera lugnt och wackert och lossar med bemwisningens bräckjärn sten efter sten; än sparkar han åter till raskt och beslutsamt så att de flyga i tusen stycken och få att hela werlden fan fe, huru tomma och betydelselösa de i sjelfwa werket äro. Förr än man wet ordet af, är hela walplatsen renröjd och man frågar med en wiss lättnad: Hwart ha de tagit wägen alla dessa tungfinta betäntligheter, alla dessa förtwiflade manjtligheter? Cfteråt brukar Swedrup ofta sjelf bygga upp, och det brukar just ide wara korthus han bygger. Om partidelningen i stortingen säges på jamma ställe, att den träder klart och bestämdt fram i hwarje större fråga. Det är, såsom gamle Lune destad fäger, det gamlas ställning till det nya. Det är alltid strid mellan dessa twå riktningar. Gammalt och utflitet fämpar med nytt och godt; gammalt och godt fämpar med nytt och omoget; nytt och lifskraftig strider med gammalt och Tealifwadt; gammalt och kärt strider med nytt och nödwändigt. Och så blir det naturligtwis wäsen of. Det är ide nu, fom i de goda gamla da garne, då fridens engel swåfwade öfwer tinget och då hela mårt Jsrael bodde tryggt och lugnt under sitt wintråd oc under sitt fifonaträd. Nej, nu ha wi fått den upp: och ned-wända werlden. Nu skall man absolut kifwas om hwarje smäsak. Om ministären Stang t. er. blott komme fram med det oskyldiga paståendet att snön är swart, genast skfulle oppositionen fram och bewisa att han är hwit. Det sorgligt wilseledda stortinget skåms nu ide en gång att granska styrelsens ofta out ransakeliga råd och ger fig en båld jägare i Mor genbladet ut på jagt, få händer wäl att han får wända om hem, sjelf jagad. Det är för rasande! Att folk icke funna betänka, hwad deras frid tilhörer!