Norrländska Korrespondenten – 26 april 1873, sida 3

vredgad; han lät arrestera mig och utan vidare togs hans öfverprofoss mig under sin behandling; och fastän alla hans adelsmän bädo för mig, och alla de herrar, son voro omkring honom, ända till herr de Sanow, hvilken, som bekant, just icke är så öm om soldaten, och alla kaptenerna bönföilo hos honom om min benådning, så sade han rent ut nej. Helige Gud! hvad han var vred. Han tuggade på sin tandpetare, och ni känner ju ordspråket: Gud bevare oss för herr de Moutmorencys pater noster och herr amiralens tandpetare! pet är, Gud förlåte mig, nödvändigt, sade han, att tillintetgöra detta röfvareväsen i sin vagga, ty gifva vi det tid att vexa, skall det snart tilliotetgöra oss.? . . . Så kommer då presten med sin bok under armen; man för oss båda bort under en ek — hu, jag tycker mig se det änvu — med en gren, som sköt långt fram och såg ut som om den vuxit endast för detta ändamål; man binder repet om halsen på mig ... ja, hvar gång jag täuker på det der repet, blir jag torr i halsen som fnöske. (Forts.)