Norrländska Korrespondenten – 26 april 1873, sida 2

vet, då vi lemnade Paris. Han mår förträffligt, är frisk och munter. Han går änon fruktsam med ett tjog borgarkrig, den gode mannen. Hans majestät behandlar honom med så mycken utmärkelse, att alla papister äro färdiga att spricka af förargelse deröfver.? Nej, verkligen! Konungen skall aldrig kunna visa sig nog erkänsam för hans förtjenter. ?Hör, jag såg i går konungen på Louvrens trappa trycka amiralens hand. Hertigen af Guise, som gick bakom dem, såg så ömklig utsom en piskad hund. Vet ni hvad jag då tänkte på? Det var som om jag sett mannen, som visar lejonet på marknaden; han får det väl till att gifva vacker tass, som en hund; men fastän karlen håller sig styf och ser glad ut, glömmer han dock ej att den tass han håller har skarpa klor. Vid mitt skägg! Man skulle verkligen kunnat tro, att konnngen märkte amiralens klor.? 7Ja, amiralen har en lång arm?, sade kornetten. (Detta hade blifvit ett slags ordspråk inom den protestantiska hären.) Det är en riktigt vacker man för sin ålder, anmärkte Mila. ?Jag vill då långt hellre hafva houom till käraste än en ung papist, tog Trudchen, kornettens väninna, till ordet. Han är religionens stöd, sade Mergy, som också ville lemna sitt bidrag till loftalen, Ja, men han är mycket för sträng hvad disciplinen angår?, sade kaptenen och skakade på bufvudet. Hans kornett blinkade med ögat på ett uttrycksfullt sätt, och hans ansigte sammandrog sig till en grimace, som skulle föreställa ett leende.