Norrländska Korrespondenten – 26 april 1873, sida 2

ren eller talaren näst förut bestridt den grundsats, utskottet uti motiveringen uttalat och hwarpå dess förslag är grundadt, nämligen den att der staten både lagstiftar och anwisar medel, der bör också staten utöfwa tillsyn öfwer dessa lagars tillämp: ning och de anwisade medlens behöriga anmwändning. Skall staten afstå fin rättighet i detta affeende, bör det ide ega rum med mindre färdeles talande skäl förefinnas, men att få ide är förhållandet i denna sak, wisar fig af den korta historik angående frågans behandling wid föregående rika: dagar, fom finnes införd i betänkandet. Deraf framgår, att riksdagen uprepade gånger uti ganska ampla ordalag intygat, att folkskoleinspektionen ut öfwat ett mycket wålgörande inflytande på underwisningen, att dess gagn är allmänt erfändt o. s. w. Tänkom oss imellertid denna makt öfwerflyttad till landstingen. Den som eger att tillsätta en fon trollant, bör wäl också hafwa rätt att föreskrifwa hwad som bör kontrolleras, hwad som derwid bör företrädeswis tillses och befrämjas, med ett ord — utfärda instruktion. Men om man än så högt som helst upskattar landstingets befogenhet att fylla dess upgift i öfrigt, torde man dock kunna i fråga sätta, huru wida mid wal af landstingsmän afscende fä stas wid de egenskaper, som onekligen behöfwas för att både utfärda instruktion för och utnämna tjenftemän, hwilkas befattning för det allmänna är af få stor wigt fom en folkskoleinspektörsplats. Äfwen ett annat skål har förmått utskottet att afstyrka herr Anderssons motion. Utskottet har nämligen föreställt sig, att det för riksdagen är af stor wigt att under def fammanwaro hafwa til gänglig en myndighet, fom står till swars för foltunderwisningens tillstånd och utweckling, oh fom härom meddelar de uplysningar, fom i förefommande fall funna erfordras. Detta sker nu genom regeringen och särskildt genom schefen för eclefiaftit-departementet. Men om tillsynen öfwer folfskolorna helt oh hållet öfwerlemnas åt landstingen, är det swårt att inse, huru dylika, mången gång tillfälligtwis behöfliga uplysningar skulle från dem funna erhållas, samt huru riksdagen kunde af landstingen utkräfwa det answar för denna ange: lägenhets handhafwande, fom onekligen är af stor betydelse. Med asseende å utskottets förslag i andra punk ten har en talare förmenat, att utskottet i någon mån afwikit från den i första punkten följda grundsatsen. Det lär dod wara obestridligt, att regeringen har behof att af underordnade myndigheter erhalla anwisning och förslag på personer, fom anses kompetente att utöfwa kontrollen öfwer foltskolewäsendet. Utskottet har ansett att landstingen, med den närmare kännedom de i detta hänseende hwart inom sitt län måste förutsättas ega, härtill äro lämpliga oh har fasthållit denna åsigt få myc tet hellre, fom denna kammare mid förra riksdagen med ganska stor majoritet fattade ett beslut i denna riftning, hwilket äfwen af herr edlefiaftif:amimftern förordades. Men, har en talare inmwändt, utskottet borde åtminftone föreflagit ett minimum af bidrag sasom wilkor för rättigheten att upsätta förslag till folkskoleinspektörsbefattningar. Med anledning häraf will jag uplysa, att denna fråga utgjort särskildt föremål för öfwerläggning inom utskottet, men man ansag ide lämpligt att härutinnan bestämma något wisst belopp. Det förhåller fig nämligen få, att det ena landstinget lemnar bidrag till fmåstolelärares eller lärarinnors bildande, ett annat till ffolmateriel och måhända äfwen till folkskolelärarnes aflöning, ett annat åter anwisar jord till planteringsland — med ett ord bidragen utgå på så olika sätt, att utskottet omöjligen kunnat fixera ett minimum, allra helst som utskottet funnit, att de flesta, kanske alla landsting hafwa, om ock i olika mån, ådagalagt intresse för folkskolan. På detta intresse har utstottet grundat sitt förslag och fålunda tilätit sig en modifikation af det beslut, som denna kammare wid 1872 års riksdag i ämnet fattade — ett beslut som då ide blef af första kammaren g0dkändt. Utskottet har nämligen trott, att genom — — s— ee —