Norrländska Korrespondenten – 24 april 1873, sida 2

dater. På deras främmande uttal och ovanliga dragt kunde man märka, att de utgjorde ett band af dessa tyska ryttare, som fransmän?rbitres? (d:e Reiter), och som erbjöd det protestantiska partiet sin tjenst, i synnerhet, när det var i stånd att betala dem väl. Om dessa främlingars skicklighet såsom ryttare samt i skjutvapens bruk gjorde dem fruktansvärda på ett slagfält, hade de å andra sidan och törhända med ännu större rätt förvärfvat ryckte såsom obevekliga plundrare och segerherrar utan barmhertighet. Den trupp som lägrat sig i värdshuset, bestod af omkring femtio ryttare; de hade lemnat Paris föregående dag och voro nu på väg till Orleaus för att ligga i garnison der. Medan några ryktade sina hästar, som stodo bundna vid muren, lade andra bränsle på elden, vände långsamt omkring de talrika stekspetten eller voro sysselsatta med andra förberedelser till måltiden. Den olycklige värdshusvärden betraktade med mössan i hand och tårar i ögonen den ödeläggelse för hvilken hans kök nu var utsatt. Han såg sin hönsgärd förstörd, sin källare under utplundring, han säg, huru man knäckte halsen på hans flaskor, utan att ens göra sig mödan draga upp korkarne; och det värsta af alt var: att han, trots konungens stränga förordningar angående krigsfolkets disciplin, aldeles ingen skade-ersättning hade att vänta af dem, hvilka behandlade honom rätt och slätt såsom — fiende. Det var en på denna tid känd och erkänd sanning att en beväpnad trupp både i krig och fred altid lefde som den fann för godt, hvarhelst den än uppehöll sig. nen kallade