Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 3

PJa? ?Och är ni öfvertygad, att ni aldrig kommer att ångra er? ?Nej aldrig. Jag stod hela tiden och betraktade, huru solstrålarne lekte bland vågorna af hennes rika bruna bår; hennes ögon upplyftes ej ånyo, och bennes sma hvita händer voro nervöst sysselsatta med att sönderplocka en ros. Det låg någonting i den tafla, som förvånade mig, under det mitt hjertas slag voro så häftiga, att jag tyckte, att hon skulle kunnat höra dem. i ?May, sade jag; och slöt Hennes bänder i mina så fast, att rosen krossades, May, min älskling, om jag både er bli min hustru, skulle Di gifva mig samma svar?o En iäng paus iuträdde. Min blick hvilade på Mays ansigte: min tankeförmåga stod stilla, men hvarje nerv var i spänning, och hvarje sekund medförde en verld ar känslor. Mays hufvud med det glänsande bruna håret sjönk alt lägre; svaret kom mycket tyst, att jag är viss på att intet öra i verlden mer än mitt skulle kunnat uppfånga det. Nej, Archie lJag slöt den herrliga gestalten till mitt bröst i en vild, vansinnig omfamning. I denna miaut af outsäglig hänryckning tycktes det, som om alt mörker i mitt lif förbylts i den högsta, renaste lycka, som någonsin fallit på en menniskas lott. En sådan lycka kommer aldrig mer än en gång (stundom icke ens det) under en lifstid. Hon strålade nu öfver mig klarare, än något jordiskt solsken. Ögonblickligt upplyste