Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 3

Från utlandet. Italien. Presterna i Rom hafwa begagnat fastetiden till predikningar, hwari-de på det mest oförblommerade sätt riktat anklagelser mot SItaliens ftatsoch ämbetsmän m. fl., ja, somliga predikanter hafwa till od) med gått få langt, att de upmanat folket i Rom att resa fig, hwilket åter bewekt åhörarne til skandaler. Salunda har man hwisslat åt en predikant till dess han begaf sig ned fran predikstolen; i en annan kyrka upstod slagsmäl, som endast slutades genom polisens mel lankomst. Äfwen på ett annat sätt har regeringen sett sig nödsakad att skrida in mot kyrkans män. En munk har nämligen gjort sig skyldig till förfalskning af mynt, hwarför regeringen, då han bodde inom det leontiska kvarteret, anhöll om hans utlemnande från detta genom päfwens asylrätt skyddade omrade. Päfwen har insjuknat, men, som man tror, dock ej lifsfarligt. Tyskland. En af Preussens och hela Tyft lands wigtigaste angelägenheter, ordnandet af ftatens och kyrkans inbördes förhållanden, tycktes nu wara nära fin lösning. Wi ha då och då warit i tillfälle att påpeka till hwilka bittra stridigheter, till hwilka hätska och småaktiga utfall från prejterskapets sida, denna fråga under årens lopp gifwet anledning, ty striden är ide från i går. Man fan räkna dess början redan från 1870, då påfwen utgaf im ofelbarhetsförklaring, eler ätminstone från den tid, då de ultramontana förgäfwes uppmanade Tysklands kejsare att återställa påfivens werldsliga makt. Man wet huru detta afslag hade till följd att de ultramontana mer eller mindre öppet fällade fig till det nya rikets fiender; och då först fom det i dagen hwilken stor makt det katolska presterstapet hade öfwer folket gent emot regerinz gen. Sedan 1848 hade nemligen den katolska kyrkan warit så att säga öfwerlemnad åt sig sjelf, och statens rätt till uppsigt öfwer kyrka och skola tycktes ha råkat i glömska. Bismarck insåg huru nödwändigt det war att spänna tyglarna hådare, och så, utkom lagen rörande uppsigten öfwer ffos lorna och förordningen mot jesuiterna. Detta war början; de fyra nya lagförslagen, för hwilka mi förut redogjort, bildade fortsättningen. Trots det motständ de upppäckt icke blott hos det katolska utan och hos det protestanstiska presterskapet hade de gått igenom i deputerade kammaren och kommo så till behandling i herrehuset. Detta remitterade dem till ett staende utskott för kyrkoärenden men detta bestod af 10 ledamöter för och 10 ledamö