Norrländska Korrespondenten – 15 april 1873, sida 3

Men de följande dagarne blefvo angenämare ty domaren tittade då oupphörligt in till mig och ehuru han ej talade mycket, så var det ändock en lättnad att ha någonting annat att se på, än denna styfstärkade mössa, som min gamla hexa altid var uppsträckt uti. Vi voro nu i början af december, och eftermiddagarne voro korta och skumma. Jag kände mig mycket trött, och som jag lag dag ut och dag in på en soffa med kuddar rundtomkring mig, kunde man just icke vänta särdeles mycket af lynnet heller. Jag hade följt den bortgående solens strålar, under det de långsamt flyttade sig kring det alt mer och mer mörknande rummet, tills de slutligen försvunno. Sedan denna Othellos sysselsättning var förbi, tillslöt jag mina ögon, på det min hexa ej måtte tala med mig, men jag öppnade dem helt plösligt igen, då ljudet af eu mild, ljuf, men aftägsen musik smög sig till mig genom den stilla luften. Iastrumentet var en orgel, spelad at mästareband; men rösten, som i klara, rena toner nådde mitt öra; var ett barns. Jag låg hänryckt, fängslad af samma trollmagt, som en gåog under de dunkla hvalfbågarae i St. Peterskyrkan i Rom gjorde på mig ett oförgätligt intryck. För mig, som nyss låg här sorgsen och uttröttad, tycktes det ej vara en dödligs röst; och jag var ej långt ifrån att tro, att det var en seraf, som försökte uppfylla ett menskligt hjerta med himlens renaste musik. Ånger öfver min förspilda ungdom, sorg öfver mitt ensliga lif tycktes vakna upp vid detta ljud af en mild barnaröst.