Norrländska Korrespondenten – 12 april 1873, sida 3

Charad. Ad sätt dig här, min snälla Anna! Oh tala om för mig juft nu, Hwad detta moln uppå din panna Betyder, — hwarför gråter du? Förr sjöng du såjom traft i hunden Öch log och swärmade alt jämt; Nu är din tunga ständigt bunden Och aldrig hör jag ditt glada stämt. Dwad wållar sorgen fom dig tryder? (War nu upriktig emot mig) Men Anna — är det bara nyder Då blir jag riktigt ond på dig. Ad swarte Anna: kära Bärta! Du får ej hanna mig så här; Om du blott wiste hwilken smärta Som nu mig ouphörligt tär, Ad Wilhelm jom mitt hjärta stulit Med end mitt första blifwit har; Od) derjör ör mitt onlet mulet Od derför är min blid ej klar. Och en mitt andra tall och dyfter wå glädjens rosor blåst sin snö, OM derför gråter jag, o Syfter! Och derför längtar jag att dö. Min lilla Anna, Berta fade: Swarenda karl mitt hela är. Om min erfarenhet du hade Du aldrig nånsin blefwe kär. (K.-B.) ö Ordet meddelas i nästa n:r. WC—— GJN—