Norrländska Korrespondenten – 12 april 1873, sida 3

Herr Gi synnerhet tycket mycket om den unge manneu, och det dröjde ide länge förrän han påyrfade att denne skulle lemna åsido allt frus oh komma och gå i hans hus när han behagade. Jnbjudningen antogs genast; plantageägaren war glad och wänlig och hans sköna dotters ällstap war en stark dragningskraft; den unge landtmätaren fom också få ofta till herr G-s hus, att den senares fru ansäg fig böra fråga fin man om det ej word orätt att låta de båda unga rålas få ofta. Men fadren skrattade blott och fade fig wara öfwertygad att hans dotter wäl wisste sig wara mydet jör god för honom. . Men Mary Gmar förmodligen ide af jams ma tanka som hennes far, ty den fattige lantmätas ren förekom henne wida älskwärdare än någon af alla hennes rita och förnäma friare, och nästan innan hon sjelf. wisste det, hade hon skänkt honom sitt rena hjertas warmaste känslor. Hon sknlle ansett det för den största lycka att så följa honom och dela hans faror och mödor, hurn mycken sorg och smärta de ön månde bringa henne. Hennes kärlek mar ej heller odeswarad. Dugline gen, hwars werldstännedom sedan blef så stor, hade då ännn icke lärt att finna de gränser samhället uppdragit mellan honum och den linga slicka han höll så fär. Han wiste, att i allt som tillhör en man af ära, i redbarhet och heder, war han hwars och ens jemlike. Han trodde sig i allt, utom hwad ritjedom angick, stå alldeles i jemnbredd med Mary G-f nd han älskade henne warmt och upprittigt få snart hon tommit till tlarhet med sig sjelf i detta fall, förllarade han enkelt och hjertligt sin törlet och fick den unga flickans swar att hon höll honom få rare än lifwet. a Fiende till al dubbelhet och angelåägen att Mary ej slulle behöfwa dölja något för fina föräldrar, uppföfte han genast herr G— och begärde hang dotters hand. Högeligen wredgad lyssnade denue till ynglingens djerfwa förslag. Han ftormade och grälade förfärligt ac) tallade lantmätaren en oförstämd, otacksam upptomling. . —, Min dotter är wan att åfa i fin egen wagn, sade han. Hwad har ni? Hwad är ni? — En hederlig man, swarade londtmätaren lugnt och lemnade rummet. Han återkom ej mera. De älskande förvlefwo skiljda. Mary gifte fig sedermera med en rit plantageägare, och den unge mannen gick uti merts den för att kämpa med sitt hjerta och infwa sin olyckliga kärlek. Han gjorde det ock, men ehuru han sedermera gifte sig med en flicka, som war houom mycket fär, hade han doc aldrig fulltomligi glömt fin första lärlek. — Tiden gick och han började skörda frukten af sitt arbete. Han Hade aldrig, sedan det obehagliga upp: tvädet med herr G—, åter besött denne, men herr G— kande ej gerna glömma ynglingen, ty suart låg hans namn på allas läpar. Högre och högre steg han med hwarje är, tills han sluttigen nådde en plats, hwarifrån han kunde se ned på både rikedom och rang. Men rikedom kom också på hans del. OM då befrielfekriget ntbröt, war han i fin bästa ålder, Tydlig mate oc) fader, och den förnåämste man i Amerika. j i Då amerikanska armeen, efter sedan lord Corn wallis gifwit sig, i triumf marcherade genom Wiiliamsburg, Birginiens gamla hufwudstad, råkade den officer. som red i fpetsen för kolonnen, att se upp till en balkong, ber flera fruntimmer woro sörsamlade. Han igenkände ett af dem, aftog hatten och bugade djupt. Mycken rörelse uppstod på balkongen, det ropades på watten, och man sade att fru Lee hade swimmat. Officeren wäde sig till en ung man, som red honom närmast och sade: — Henry, jag fruktar att det är er mor fom swimmat. Det torde wara käst att ni lemnar oss och beger er till henne, Den som yttrade detta war Georg Washington, den fordne fattige landtmätaren, mu öftverbefälhafs ware öfwer hela Nordamerikanska avmeen. Den unge mannen, som han kallade Henry, war öfwerste Lee, befälhafware öfwer det ryttbara lätta fo male leriregimentet. hans moder war den fordna Mary Ge hon fom war lballdeles för god för en fattig andtmätare: ( Smalan Y