Norrländska Korrespondenten – 12 april 1873, sida 3

dörrar. Den omnämnde besökande vännen från staden hade, såsom det på den tiden ganska allmänt brukades bland burgne borgare, en frack med stora blanka knappar i. IIan ville nu riktigt pröfva äktheten af den spökande tillvaron derstädes och uppmanade den osynliga anden att bulta så många gånger i väggen som han hade knappar i sin frack — det dröjde om en stund i tyst och ängslig förbidan, men snart blef tystnaden bruten af några sakta knackningar från något 7outransakligt håll, och mycket riktigt befanns det nu, att dessa knackningar på pricken öfverensstämde med knapparnes antal. Förunderliga förhållande! Det påminner annars lätt nog om den bekanta frågan, som dalkarlen stälde till sin kamrat: aKan du giss ur månja nötter jag ar i min and, så ska du få alla åttao. Att någon skälm elier rolighetsmakare, eller hur han nu rättast bör kallas, som var närvarande vid tiilfället, räknade de lätt synliga knapparne i fracken och sedan på ett obemärkt sätt åstadkomma lika många knackvingar, hade varit en alt för naturlig förklaring på ett — spökeri, derför blef det aldrig satt i frågan. Såsom en vigtig omständighet må jag till slut ej förglömma tillägga, att aldrig någon af husets folk till sin person led någon skada af det mångfaldiga spökeriet; det var blott döda ting som anfäktades? och förstördes eller — spårlöst försvunno, Mer än tre årtionden hafva nu förgått sedan dessa spökerier der nere i Asarum och trakten deromkring voro föremål för samtidens begrundande och — trosenliga samtalsämne; men ävnu då författaren af den lilla uppsats var på god väg att inträda i ynglingaåren, talade man i Karlsbamn och närmaste orter med icke så liten värme och öfvertygelse om det förunderliga spökhuset i Asarum. Vänner, ja till och med de, som voro närmase befryndade med den som nedskrifvit detta, hafva under hans barvdom för honom på fullt allvar berättat många underbara tilldragelser från detta spökhus. Trodde han månne då på dessa sagor? Litet mystiskt men på samma gång retande och als icke otroligt föreföll det då hans ungdomliga fantasi. Efterhand har dock hans begrepp stadgat sig. Förnuftet kämpade dagligen inom de trånga kretsarne af hans lilla vetande mot vantrons sväfvande representant, och — nu tror han icke mera derpå! För att nu med en jemförelse mellan de här omtalta spökerierna? och dem, hvilka nyligen varit föremål för en vidskeplig historia från Norrland, afsluta min lilla skildring, anser jag mig ej kunna göra det lämpligare än med anförande af ett gammalt ordspråk, som jag ofta hört i min barndom: Om jag skall sanning säga, så har jag aldrig sett spöken mer än en gång: jag sågket inte, men Lars sågeet, för jag sof. —