Norrländska Korrespondenten – 5 april 1873, sida 2

uppför den gammalmodiga trappan — hvilken var bred nog för att man skulle kunnat köra upp för henne med vanligt ekipage, upp i mitt rum, som lag allra öfverst. Elden brann klar, jag lade min portfölj åt sidan, tände en cigarr och satte mig framför brasan att fundera. Jag kände mig mycket sorgsen och ensam i mitt sjelfvalda läge, mitt ensliga lif. Här var jag, sir Archibald Verelst af Castle Roydon, iosnöad på en liten inländsk farm, Jag hade irrat omkring öfveralt i de vildaste trakterva på denna smaragdö för att teckna och kom slutligen till Pat Doolans lilla snygga hem, der jag tog mitt kvarter, tills jag tröttnade vid det liksom vid alt annat i lifvet, och ånyo började min vandring. Hvilket otillfredsställande lif jag fört under de sista 5 åren! En månad i det soliga Spanien, njutande af dess blåa himmel, dess herrliga orängelunder, der jag sökte skydd mot solens hetaste strålar, den följande kunde kanske sfinna mig jagande tigern genom Bengalens skogar, eller farande vildt fram genom det snöiga Ryssland efter klingande silfverklockor. Mina vänner kallade mig förryckt. Jag visste att jag var orolig, men jag visste också hvarifrån det härrörde. Vid tjugo ärs ålder hlef jag förlofvad med min kusin, Maud Muriel. Från min tidigaste barndom bade Maud varit mitt unga lifs afgud, och vårt bröllop skulle firats, då jag uppnått mid myndighetsålder och intagit min plats bland Englands baroner. Men (ack de menskliga planerna)) aftonen före min födelsedag rymde Maudl med min bäste vän, och så slutade mitt lifss