Norrländska Korrespondenten – 5 april 1873, sida 2

aNej, visst icke, sir! men kunna väl de blinda se eller njuta af solskenet?, frågade Pat med en menande blick och hufvudet på sned. aNej, de kunna de naturligtvis icke, sade jag; amen ni gör mig nyfiken, Pat. Och om någon historia är förknippad med Maiuoven Hall, skulle jag bra gerna vilja höra henne jag är särdeles road af berättelser. aJa, för att säga sanningen, sir, så kan det just ej få namn af historia,? svarade han; adet handlar blott om en snödrifva.v Till min ytterliga förvåning lyste Pats ansigte af den lifligaste munterbet, och han brast ut i ett hjertligt skratt, hvari hans hustru lika hjertligt deltog, och hvarmed håda höllo ut så länge, tills ögonen stodo fulla med tårar. Ack sir, det är mig omöjligt att låta bli att skratta. så ofta jag kommer att sänka derpå. Men jag skall, efter som ni vill höra det, berätta altsamman, sade Pat och förde rockärmen öfver ögonen. Jag skall då säga er, huru vi skola ställa det, yttrade jag til honom. Om mrs Doolan är så god och skaffar mig en kopp the upp på mitt rum, så skall jag först gå upp och dricka det och så senare på aftonen komma ned och intaga den trefliga armstolen i ert lilia hvardagsrum, och medan jag rökar min cigarr, tillfredsställer ni min nyfikenhet, Pat.4 Ah, kors, det var ju riktigt fint uttänkt, sade han. ?Ställ nu fort om alt, Mary och taga att vi få en muntert sprakande brasa i ugnen ty del är en klingande köld i kväll.? Jag lemnade Pat Doolan och hans raskt sysslande hustru, gick från det ljusa, glada köket