Norrländska Korrespondenten – 3 april 1873, sida 2

under en kvalfull själsstrid; småningon uppklarnade dock hennes ansigte, hon tycktes erfara ett plösligt igenkännande; ett småäleende, ej sedt sedau hennes själsförvirring inträdde, krusade hennes läppar, och hon uttalade Svens namn. Sven uppstod; han nämnde henne vid de ljufvaste namn, han talade om deras kärlek. Hon talade till honom, men föreställde sig dock alltjemt att det var hans ande, som kommit att besöka henne och nu ville hemta henne med sig. Efter hand tycktes hon dock komma på klarare tankar och då hon blef öfvertygad att det verkligen var han sjelf, var hennes glädje utomordentlig. Ett psykologiskt faktum är den mäktiga inverkan en häftig och oförmodad glädje utöfvar att återställa mången vansinnig till förståndet, och detta besannades äfven här. Rosenkinds själskrafter återtogo märkvärdigt fort sitt normala tillstånd, och det förflutna kvarstod för hennes själ blott som en hemsk dröm. Ett halft år derefter förde Sven henne som sin förlofvade brud till sitt hem, ett landtställe i mellersta Sverge, och der firades, i närvaro af många vänner till Sven, den värderade sjöofficeren, deras bröllop. Krigets fasor hade hos Sven till större delen utplånat de hemska minnena från fordom, och han njöt efter så många sorger den trogna kärlekens belöning. Rosenkind var nu lycklig; helsa och behag gjorde henne till den älskligaste maka. I hennes hembygd, den hon, genom Svens föranstaltande, som; ville aflägsna henne från alt som påminde om hennes olyckor, lemnade straxt efter det ofvan beskrifna mötet, kände man ej hennes sednare