Norrländska Korrespondenten – 3 april 1873, sida 2

han sist vistades på ön; byn, hvari den hulda Rosenkind föddes och uppblomstrade var borta, kapellet var jemnadt med marken och längre ned på öns yttersta udde skymtade en mörk, reslig figur genom nattens dunkel. Det var fyrbaken, den etthundradetrettiotvå fot höga stenhjetten, som öfver sin port bär den korta inskriften: CUSIÅJ III. 1785. KMin aning säger migs, hviskade krigaren vemodigt och skyndade bort till kapellet, att hennes fiender voro henne öfvermäktiga, att hon dukade under.? Ett utrop af förvåning trängde sig öfver hans läppar, då han märkte den förstöring, som öfverallt intryckt sina spår vid kapellet. Hvarenda användbar sten var borttagen, och man hade till och med ej skonat grafflisorna. Plösligt fastades haus uppmärksamhet vid en kvinlig gestalt, som med hutvudet lutadt i handen, satt på en grafkulle. Då Sven närmade sig, hörde han den okända för sig sjelf upprepa osammanhängande klagande ord, om mord och brand, kval och tårar. Drifven af en oförklarlig oro gick han fram till gestalten, den vände sig om och Sven igenkände, trots de af vansinne förvirrade dragen, — Rosenkind. Med ett smärtsamt utrop kastade han sig till marken. Sorgen att återfiona henne i ett sådant tillstånd öfverväldigade honom. Afven på Rosenkind tycktes mötet utöfva en gripande verkan. Hon tystnade, tryckte handen härdt emot pannan och tycktes samla de orediga tankarne. I hennes anletsdrag afspeglade sig här