Norrländska Korrespondenten – 1 april 1873, sida 3

tydliga sympatier inom walkretsen genom att befofwa walmännen guld och gröna skogar, blott de föns de honom till parlamentet. Hertigens talförmåga war ide fullt få god, men deremot egde han fram: för medtäflaren en fördel, som fällan plägar förfela fin werkan. Denna bestod i att funna betala röfters na med tlingande mynt, hwiltet motkandidaten icke såg fig i stånd att göra i lika rikt mått. Det stod ändå hårdt för hertigen, hans agenter misströstade om en lycklig utgång och — det feta gratialet för deras beswär. Till deras berömmelse må dock sägas, att de arbetade af alla krafter och icke sutto med händerna i fors. Genom plakater, walmanifester m m. d. utbredde de sig om hertigens stora foltliar het och förmåga, och de wantrogna fingo tillåtetse att sticka händerna, om ide i deras sidor, åtminftone i deras börsar. Ändtligen hade agenterna med tillhjelp af hertigens blanka auinger bragt saken derhän, att båda partiernas röster woro lika, få att motkandidaten ide hade flera än hertigen, men — hwad wärre war — hertigen ide heller flera än motkandidaten. Det gåälde således att wärwa en röst till, men den ende walman, som återstod, war eu sjelsständig man, iom ide tät fånga fig, åtmins stone ej med penningar. Agenterne woro förtmirs lade och underrättade hertigen om ställningen, när han på waldagen tom till platsen, der walet ssulle ega rum. — Låt karlen komma till mig, — sade hertigen, — jag will sjelf bearbeta honom. Karlen, en wälmående arrendator, infann sig nu hos Hans Herrlighet, som strax bad honom säga orsaken, hwarföre han icke wille rösta på honom. — Det kommer fig deraf — swarade arrendatorn, — att Ers Herrlighet inte år riltigt att lita på. Ni lofwar alltid få mycket, men håller få förs dömdt litet. — Ni är odillig, min goda man! hwad har jag t. ex. lofwat er, fom jag inte hållit? — Ah, strängt taget har Ers Herrlighet inte lofwat mig någonting, men alla föda, att ni inte är pålitlig, od) den sortens folk fan jag inte med. — Må mäl, för att öfwerbewisa er om, att ni misstagit er, fan ni ju begära någonting af mig, och om det ftår i mensklig förmåga att uppfvlla det, skall jag inte draga mia derför. Arrendatorn gick i den listigt anordnade fällan. — Ja, låt mig se, — swarade han, — jag har en swärson, fom jag gerna mill ha in wid tullwere ket och helst skulle fe om han blefwe tullkontrollör här på platsen, när den gamle dör. — Jnte annat än det, — utbrast bertigen fmie lande fom en fatt, — denna er önstan skall jag med alädje uppfylla, till och med om ni inte ftäns fer mig er röst. Ni är ju en micket hederlig man och er swärson wanslägtas wäl icke i det fallet: i — Jo, Ers Herrlighet, nog skall ni få min röst. kögot för något, såger ordsprålet. Men ton jag fullt lita på att ni håller ord? — War ntan fruktan, min wän. Så snart dei gamle tulllontrollören är död, tager ni posisljnts styndar till London och ringer på min port. Det må wara natt eller dag, jag må wola eller sofwa, jag må wara lefwande eller få ringer ni bara på och begär att bli insläppt.. jag stall ge min portwaft order att han för er in till mia. Wid walet segrade hertigen öfwer fin motftåldare med tillhjelp af arrendatorns röst. Omkring ett fjerdedels år senare gick den gamle tulltontrollören all werldens wäg. Han bade knappt hunnit fallna, förrän wår arrendator fatt på ffjutss lärran och i ilande fart kuskade af till fufwudftadens Det war midnatt, när han ftannade utanför herrtigens hus. Nu föll det fia få löjliat, aft samtidigt med den gamle tullkontrollören i Cornwallis låg lungen af Spanien för döden i Madrid. Hertigen af Newcastle wäntade samma natt, fom arrendatorn hade brådrs dom in till London, fin kurir från Madrid, Ute tröttad af göromål och af den spänning, bwarmed han motfåg det celebra, betydelsefulla dödsfallet, hade han wid midnatt kastat sig på sängen och befalt portwalten att strax röra in kuriren, när han an: lände Hertigen inslumrade ljuft, kammartjenaren fnars kade i en ländstol och portwatten tva sig äfwen en liten tupplur, då med ens wår arrendators kraftiga hand satte portklockan i sädau rörelse, att man omil: forligt, wafnade med tanten på yttersta domen. — Är Hans Herrlighet hemma? — ropade han, få snart den gamle portwakten öppnat. — Ja, han har gått till sängs, men innan dess gaf han mig den bestämda ordern att firar föra er upp till honom, när ni fom. War nu få god och följ mig. Medan arrendatorn beredde sig härtill, Höll han ett loftal öfwer hertigen. — Gud wälsigne honom! — utbrast han. — Jag bar mia illa åt, när jag twiflade på haus ort hållighet. Twärtom kan man i honom tå fe en man, fom stär mid sitt ord. Gud nåde oc beware den wål, fom hädanefter wågar säga ett ondt ord om lorder och hertigar. För min del bar jag all: