föreslagna, skulle åfwen det sednare wara det mest sprakriktiga. I skrift har ordet Ni kommit till heders och blifmit på många områden gansta allmänt begagnadt. IWåra romanförfattare och jtalder hafwa godkänt det och på teatern är det fullfomligt hemmastadt. Med få undantag torde det äfwenledes hafwa wunnit insteg i brefstrifningen, der dess fördelar äro lifligt upskattade. Men i umgängeslifwet rädes man ännu att begagna det och håller fortfarande på, med att i alla möjliga ordställningar begagna och böja äfwen de längsta, tyngsta och fulaste titlar. Man plågas af den löjliga owighet fom i följd häraf widlåder det muntliga meddelandet och dock underkastar man fig det dumma bruket. Och hwarför detta? Fo, emedan här i wärt land, trots ständsrepresentationens uphäfwande, ännu finnes en betydande fafoch ftåndskilnad. Menniskowärdet har ej wunnit erkännande och ej heller arbetet, utan den ena menniskan anser sig i följd af börd, lärdom, rikedom efter ämbete stå få ofantligt högt öfwer den andra och det ena arbetet anses mera hedrande än det andra. Konungen t. er. och jämte honom alla öfrige medlemmar af det kungl. huset såga du ide endast till rikets trogna ämbetsmän, krigsmakten till lands och watten utan oc till alla dess öfrige undersåter, trogna fom otrogna. Dalkarlarne äro wål de enda, som begagna jamma benämning tillbaka. Fnom ämbetswerken lärer finnas ett sadant swalg mellan de högste och de lägste, att något gemen samt tilltalsord ej på länge fan der införas. Och hwad krigsmakten betraffar, sa skulle det roa oss att se en nyutnämnd underlöjtnant, som af en gemen soldat blefwe kallad: Ni Nej då! Gud be ware hr itnanten! sa skall det låta. Knektarne fe sivilisterna öfwer axeln; desfa i fin ordning wisa de förre samma tjenst tillbaka och tillsammans se de med förnämt nedlåtande på bradorna,) fom ej ha tid att spöka ut fig med papegojaktiga prydnader. Inom denna afdelning af medborgare är åter förhållandet alldeles lifartadt. Från fin höge ståndpunkt på locket af fasfakistan kastar den rike en ömkansfull blid på dem, som mindre hafwa än han. Grosshandlaren sätter sig på sina höga hästar gentimot minuthandlaren; handtwerkaren gör bäst i att gå ned från gångs banan för dem båda och arbetaren för daglön, honom äterstär endast att kröka rygg och lyfta på mösfan för dem alla. Bekymm fullast är dock att inom de lärdes fri sat bland wetenskapernas idkare råder samma stunad. Huru hög i fin lärdom är ide professorn i sma egna ögon och hwilket underwerk är ide fi esofie doktorn! Wi ha fett litet af detta och haft mer än ett tillfälle att fröjda oss åt de luftiga anstränqningar, fom en student, hwilåken aflagt en eramen gjort för att uppehålla fin utomordentligt höga wardighet gent imot den simple studenten. Ad, att de, fom framför andra gått i fanningssökandets tjenst, skola — äfwen de — så ofta låta blända sig af en titel och en stjerna. Menniskowärdet åter — det mätes af dessa tre fragor: hwad rang har han?, hwad förmögenhet har han?, hwad examen har han? Men, min bherre, tänker någon otålig läsare, AMN målar nog mydet i swart; Ni glömmer att inom wårt wäl ordnade och styrda land det finnes ett område der rangen, förmögenheten eller en eramen intet betyda. Wet Åi då ej, att i kyrkan böjer den ena syndaren knå mid fidan af den andra? (Det bör bemärkas, att om lasaren skulle uttala dessa tanfar, hade wist ej ordet Ni blifwit begagnadt). Wi swara härtill: Fngalunda hafwa mi, wärde läsare glömt kyrkan med dess stöna likställighet mellan H. H. Erkebiskopen och fonsistorii betlaganswärde stj tshäst, den missiverade pastorsadjunkten. Kyrkan, som redan här i lifwet ej blott predikar utan oc öfwar jämlikhet på få sätt, att hon wäl lemnar de främste bänkarne åt s. k. bättre folk, men hon stänger ju ej sina dörrar för de ringa — hwad mer om hon läter dem stå wid dörren. Hon låter, då stoftet skall sankas i grafwen, en klocka ringa för de sämste, twå klockor för den, som aktas något förmer och tre för storfolket och hon delar människorna efter döden i saliga, högt saliga och högstsaliga ej med hänssn till deras tro och dygd utan alt efter fom de här i lifwet warit höga eller ringa. Se här huru mycket motstånd en få enkel förbättring, som införandet af ett gemensamt tiltalsord möter! Förordnande. Sundhetskoslegium har förordnat medicie licentiaten I. Göransson att under ledigheten bestrida provinsialläkaretjensten i Torps distrikt af Westernorrlands län. Spökeriet i Ljusta. Landsfiskal Meurling derättar om det besök han i söndags gjorde hos enkan Landin följande: f!En mängd folk woro der församlade, hwilka nenast fillfsados Att Öflsöog fn Snåsa A Nan