Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1873, sida 2

Hvad du är vacker, då du är så der litet vred af digb gäckades gubben. KNu älskar jag dig mera än förut, och jag svär att du skall bli min, skall det än ske med våld lo Bländige!? ropade Rosenkind i böjden af siu vrede. Du svär att med våld tillvälla dig mitt egande, men jag lofvar att så ej skall ske, måste ock hlod flytas, tillade hon, och visade i detsamma den fioa spetsen af en afbruten värjklinga. Ser du denna värjspets? fortfor hoo med ett slags inspiration, i det hon visade vapnet för den fege gubben, som redan började blekna. Ser du denna värjspets? Den skall färgas af ditt eller mitt blod; den skall komma antingen mitt lefnadsvarma eller ditt iskalla hjerta att stanna. Svär att afstå min hand, och du förhiodrar ett dubbelmord ho ?Nej, svarade gubben, som repat mod vid Rosenkinds sista ord, dem hon med vekare stämma uttalat. aSvär att åtminstone uppskjuta verkställandet af ditt beslut på två år.o ?Nej?. Du vill ej! sade Rosenkind, och höjde hotande vapnet mot Esraels bröst. Nåväl må du då dö! Jag svär! ropade den fege förskräckt. aVid afgrundens andar svär jag att uppskjuta vårt giftermål i två år. i Bravo, gamle harhjerta! Men ändra ej ditt beslut, ty då gör jag ett besök till — och då .. . aJag har ju redan svurit, skrek Esrael, nästan ibjelskrämd. åOOch jag skall stå vid mitt ordla Farväl! — Om två år kommer jag åter?