Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1873, sida 2

bakom en buske. Det var Niklas, som återvände från stranden, och som en stund derefter stack stugan i brand. ?Förlåt mig, älskade Sven, yttrade Rosenkind, då Sven ankommit, att jag stör dig så sent. Men jag hade en så ledsam aning . . . ?Kauske blef du uppskakad af händelsen vid källan, kära Roseakind, svarade Sven. ?Dessutom må du väl veta, att jag med glädje omfattar hvarje tillfälle som erbjuder sig, då jag kan få råka dig. Rosenkind sjönk i hans armar. En smärtsam oro skakade henne synbart. Så stodo de några minuter, hvarest de började tala om sina förhoppningar på framtiden. ?Men hvad är det för ett sken på himmelen? frågade flickan hastigt. Sven kastade en blick norr ut; bleknande bad han Rosenkind gå till hvila! samt ville hastigt gå. vjvarför är du så ororlig? frågade Rosenkind, smekande Sven på kinden. Sven svarade intet; ban blott pekade åt skogen. Rosenkind uppgaf ett kväfdt anskri och sjönk kraftlös i Svens armar. Sven skyndade att inbära henne i föräldrahuset, öfverlemnade henne der i Pelles omvärdnad och försvann i halfdunklet. Barnets kärlek till sina föräldrar öfverröstade mannens kärlek till sin fästmö. Örver stenar och gropar rusade Sven som en ljungeld framåt. Andfådd och utmattad stannade han vid det brinnande buset. Sex gånger rusade han in i lågorna och lika mån