Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1873, sida 3

KVi ha nu ej tid att gyckla, vi måste tala i allvarsammare saker. Min far har ånyo lofvat den der gamle godsegaren min hand, och du vet huru obeveklig gubben är,då han en gång fattat sitt beslut ... Vi måste tänka på kraftiga åtgärder för beredande af vår framtida lycka,? KJa, du har rätt! svarade Sven, som nu i sin tur försänktes i djupa betraktelser. Vi måste vidtaga ålgärder ... Men hvilka skola dessa blifva? ... Jo tyst! fortfor han, efter en stunds eftersinning; ajag vet ett medel, osvikligt och säkert .. KOch det är 27 KDu har väl sett de krigsskepp, som lovera utauför kusten lÖ Ja, men vidare!? pa vet också, att jag flera gånger varit om bord på skeppet och sält fisk. En dag träffade jag å ett af dem befälhafvande amiralen sjelf. Du må tro, att det var en präktig karl! Han såg så god, så beskedlig ut, och han ingaf mig verklig vördnad och kärlek. Han klnppade mig på axeln och sade: ?Du ser ut att vara en rask och rättskaffens gosse. Vill du kvarstanna hos mig, så lofvar jag att du ej skall bli obelönad-. Jag blef utomordentligt glad och ett jakande svar var nära att utbrista från min mun. Men då ropade genast kärlekens mäktiga röst ditt namn i mitt öra, och jag svarade nej under förevändning att jag hade en tattig mor att försörja, År det så?, sade han, då vill jag ej fresta dig, ehuru du nog skulle göra din lyckas, hvarefter han betalade mycket öfver hvad jag begärt, och talade mån