Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1873, sida 3

säga, att ni först stött mig i vattnet och derefter räddat mig!? ?Ni är ju en förfärlig mennuiska! ropade Nothuagel utom sig; det är ju att reut af pina en meunisaa till döds! Den audre var just i begrepp att svara något, då Jakoby anmälte, att tre obehagliga personer voro der nere och frågade efter Nörgel. Det är mina fordringsegare, yttrade den eftersökte genast, vändande sig till sin räddare, ajag vill vänskapsfullt råda er att betala dem, eljest ta de säkerligen möblerna ifrån er; under förutsättning att jag bor här! Jag börjar bli likgiltig för alt ... jag betalar icke!? sade Nothnagel med dystert trots. ?Då blir ingenting annat öfrigt för mig, än att utleverera mig till dem7, yttrade Nörgel, i det han med tragisk hållning gjorde några steg mot dörren. Men då for den förskräckliga tavke genom Nothnagels hufvud, att man med sin räddade äfven förlorade det sista hoppet att erhålla sitt presidentskap och derigenom äfven rådsherre-enkan; dessutom läto steg höra sig nere på trappan, hvilka gjorde faran ännu mera öfverhängande. Rentieren fattade ett djerft, energiskt beslut, grep Nörgel med begge händerna i skuldrorna , och sköt honom, stötande sitt hufvud i hans rygg, in i sängkammaren, och uppdrog derjemte åt Jakoby, att hevaka den förskräcklige gästen tills fordringsegarne åter aflägsnat sig. I stället för de obehagliga fordringsegarne eller exekutorna syntes dock, efter en lätt knackning; den lilla täcka Aurora, hvilken medförde två dussin himmelsblåa halsdukar. (Forts.)