Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1873, sida 3

ovarjehanda. Bra, om det wore sannt. För flera år sedaii skall en farmare i östern ha jatt patent på en mes foniff hönsredde. Jnrättningen är enlel. En wane lig redde med en wentiltlaff, fom till följd af ägs gets tyngd öppnar fig, och fedan detta fallit ned i en under redden warande korg, åter tillsluter fig — deri består hela mekaniken. Om någon will ge aft på en höna då hon lägger ägg, få fall han finna, att hönan efter kläckninger uppmärksamt bes lraltar ägget och derefter börjar kackla. På detta intressanta faltum är uppfinningen baserad. Hör non placerar fig i redden uten att al-a, att i botten af denna lurar förderfwet i form af ett wentilllaff: Hon lägger sitt ägg, och i samma ögone blick gör wentilen fin tjenst; ägget faller ur redden och klaffen tillsluter fig åter. Ett par setunder dere efter refser hönan fig upp, putsar fina fjädrar, och i medwetande om att troget hafwa uppsylt sin pligt wänder hon sig om, för att med solthet betrakta sitt werk. Förft förundrar bon fig något, fer när mare efter — nej, der finns ingenting! usym, tänter det bestedliga djuret, Owad man ändå tan wara distrait! Jag trodde werkligen att jag redan hade wärpt. Jag måste försöta igen! — Hon börjar ånyo med oförjwagad traft; ett nytt ägg är wärpt — wentilen öppnades änyo och ägget är borta. Hönan ruskar på sig och stoltserar åter,