Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1873, sida 2

KNå, jag kunde väl icke lägga fram mina bröllopskläder heller! sade han, försmädligt höjande på axlarne. Men knoappt hade han yttrat dessa ord, innan Nörgel redan tagit fasta på den. Hvad?o ropade han; ani eger bröllopskläder hvarför har ni icke sagt mig det genast?) Och innan rentieren kunde förhindra det, var Noörgel som en blixt i sängkammaren, hvars dörr han riglade efter sig. Efter ungefär fem minuter återkom han mycket riktigt klädd i Notbnagels aldeles nya svarta drägt, i hvilken han tycktes känna sig vida mera belåten. Herre! ropade dess olycklige egare honom genast till mötes, pi kan dock omöjligt vilja taga alt från mig, under förevändning att ni har mig att tacka för ert lif.? Nu blef Aurora uppmärksam. KHan har er att tacka för lifvet?? upprepade hon, slående de små händerna tillsammans; ack då är ni visst herr onkello KHvad menar ni med onkel? — Hvad för en onkel? skrek Nothnagel, fortfarande mycket uppretad. Nå ... ni vet ju . . . onkeln, som jag återfunnit, hviskade Nörgel honom i örat, och derefter omfamnade denne honom och smekte henom, så att den arme rentieren blef aldeles blå i ansigtet. Då han ändtligen blef lössläppt af Nörgel, kom den unga flickan bort till honom, slog blygsamt ögonen till marken och räckte honom de yttersta spetsarne af sina små hvita händer.