Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1873, sida 3

odödliga och ömma moder för hwilken wi alla äro beslutna att med gladt hjerta upoffra icke allenast mår individuella äregirighet, utan äfwen wårt namn och mår tillwaro. Från början af det nuwarande seklet, hafwa wåra fäder befunnit fig de kinkigaste förhållanden, hwilka de dock wetat öfwerwinna genom att låta dessa ideer och fänslor leda fig. Spanien, öfwergifwet af sina konungar, infräfs tadt of utländska armeer, hotadt i fin tillwaro af detta stora snille, som tycktes ega förstörelsens och krigets hemlighet, kortes blockerade på en ö, der fäderneslandets jord tycktes sluta — nåwåäl, kortes hafwa ide blott räddat fäderneslandet och rediges rat dess oberoendes stora hjeltedikt, utan hafwa åfwen på det gamla fambällets spridda ruiner, metat upbygga det nya samhället. Dessa kortes weta att spanska nationen ide wanslägtats, att de sjelfwa ide gått förlustiga dessa stränga och patriotiska dygder, som utmärka den spanska frihetens grundläggare. Då farorna bli wit beswurna, hindren öfwerwunna, då wi öfwerstätt de swårigheter fom wanligen utmärka öfmers gångstider, skall den spanska regeringen weta, så länge ers majestät stannar på def ädla och ups höjda fädernejord, att gifwa er alla bewis på fun wördnad, fin loyaute och fin aktning, ty ers mas jestät förtjenar detta witnesbörd, likasom er dyge diga maka, likasom edra oskyldiga barn. Nationen skall icke kunna erbjuda ers majestät en krona; men den kan i stället erbjuda er och den erbjuder er en wärdighet font går upp mot konungens: märe digheten af medborgare bland ett oberoende och fritt folk.