Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1873, sida 3

r VV OP MOV 9 Ör det, trodde jag att mitt lifs ringa erfarenhet i fon: sten att herrska skulle ersättas af min loyaute och att jag skulle finna ett mäktigt bistånd, att be swärja de faror oh öfwerwinna de swårigheter, som ide woro förborgade för mitt öga, i alla fpane jorers sympatier, fom älska sitt land och önska göra ett slut på de blodiga och ofruktbringande strider, som sönderslita dess inre. Jag erkänner, att min goda wilja bedragit mig. Jag har nu i twå långa år burit den spanskta kronan, och Spanien lefwer ännu i ständig kamp och fer hwarje dag fredens och lyckans ra, fom jag få lifligt önskar det, alt mer aflägsna fig. Om dess lyckas fiender woro utländingar, skulle jag wara den förste att bekämpa dem i spetsen för dessa soldater, fom äro lika tappra fom härdade; men alla de fom med fwärdet, pennan eller ordet förwärra och förlänga nationens olyckor äro spanjorer. Alla åberopa de fäderneslandets ljufwa namn; alla kämpa och agitera för dess wål, och under stridens buller, under det orediga, döfwande, motsägande larmet af partierna, under de firigiga manifestationerna af den offentliga meningen, är det omöjligt att urskilja det sanna och ännu omöjligare att finna ett hjelpmedel mot dylika olyckor. Jag har ifrigt sökt det inom lagens gränfer, men bar ide funnit det. Den som lofwat att re: spektera lagen, fan ide söka den utom lagen. Jngen skall tillskrifwa mitt beslut någon hjertats swaghet. Jngen fara skulle kunna förmå mig att nedlägga kronan, om jag trodde att det wore till Spaniens wäl, att den förblefwe der; min själ har icke blifwit oroad af den fara, som min höga gemål löpte, hwilken i detta högtidliga ögonblick. förenar sig med mig för att uttrycka den lifliga önskan, att man benådar uphofsmännen till detta attentat. — Men jag hyser den fasta öfwertygelsen, att mina bemödanden äro ofruktbara och mina afsigter omöjliga att realisera. Tesla äro, mine herrar deputerade, de skäl, fom bestämma mig att återlemna åt den spanska nationen, od i hennes namn, åt er, den krona fom erbjöds mig genom ett offentligt votum; jag gör denna abdikation för mig, mina barn och deras afkomlingar. Waren öfwertygade, att då jag skiljes från den spanska kronan, skiljes jag icke srån kärleken till detta lika ädla som olyckliga Spanien, och att jag ide medför någon annan bitter känsla än den, att ide ha kunnat förskaffat det alt det goda, fom mitt hjerta önskade det. Wid fortes möte den 11 d:s upläste Castelar följande swar af kongressen på konungens budskap: Sire, den spanska nationens suveräna kortes hafwa med wördnadosfull andakt läst ers majestäts wältaliga budskap. Uti edra ridderliga ord, difterade af upriktigheten, hedern och loyautin, hafwa de funnit ett nytt bewis på de stora egenskaper till förstånd och hjerta, hwilka pryda ers majestät äfwensom bewis på er djupa tillgifwenhet för ert andra fädernesland. Detta, ädelt och tappert, hållande på fin wärdighet ända till fanatism oh på sitt oberoende ända till heroism, glömmer ej att ers majestät i twå år warit statens schef, verfonifikationen af dess suveränitet och den högsta lagliga myndigheten. Det fan ide förbise, att då det hedrar och uphöjer ers majestät, hedrar och uphöjer det fia sjelf. CSive, kortes hafwa warit trogna det mandat, fom de fått af fina walmän oc hafwa förwarat den laglighet, fom de funnit etablerad genom na: tionens wilja och de konstituerande kortes. Uti alla sina handlingar, uti alla sina beslut hafwa kortes hållit fig inom gränserna för fina prerogativ; de hafwa wördat ers majestäts wilja och de rättigheter, som tillkomma ers majestät genom wår konstitution. Högt och oförbehållsamt proklamerande detta, på det att ide på deras nanm må återfalla an: swaret för den fris (fom wi med smärta underkastade of, men fom wi med energi ffola sluta) förklara kortes enhälligt, att ers majestät troget, myc fet troget iakttagit den aktning kamrarne ega rättighet att fordra, att ni troget, mycket troget hHållit den ed, ni gaf i det ögonblick ni ur folkets händer mottog den spanska kronan; de konstatera er ärofulla, er mycket ärofulla förtjenst (i denna tid af ärelystnad och diktatur, då statskupper och den absoluta maktens prerogativ fresta de ödmjukaste) att icke gifwa efter för de frestelser, hwilka till och med belågra tronens otillgängligaste höjder, dit endaft några af jordens privilegierade fomma od) kvarstanna. Ers majestät skall uti sin lugna tillflykt, i sitt herrliga fädernesland, kunna säga till sig sjelf, att om någon warit i stånd att hejda håndelsernas oemotständliga gång, skulle ers majestät, tack ware sin konstitutionella upfostran och sin aktning för den lagliga rätten, hafwa warit den man, som torde ba warit i stånd att fullständiat hämma denna gårg. Genomträngda af denna fanning, skulle kortes, om saken warit möjlig, ajort de ftörsta upoffringar för att ers majeftät skulle afftå från fin plan och återtaga fin abdikation. Men den kännedom, som kortes hafwa om er Ae — — — —