Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1873, sida 2

Nothnagel gått bort till fönstret, hvilket han brukade göra så många gånder om dagen. Men knappast hade han kastat en blick på gatan, innan han upphäfde ett högljudt skri. Jakoby for förskräckt till honom, och utstötte likaledes ett skri. Min Gud! ropade han; ahvad har då händt? hvad är på färde? Rentieren gick ännu några steg närmare fönsterrutan. Der nere, den unge mannen!? yttrade han med feberaktigt upprörd stämma och af glödande kinder; adet stirrande ögat . .. den förtviflade minen ... der riktigt — nu klättrar han öfver planket ... han gör ett hopp — plums, der ligger han i vattnet bOch utan att besinna sig ett ögoublick vidare, sprang han, med bart hufvud och i blotta skjortarmarne ut ur nummet, som om den rilda jagten varit efter honom. Jakoby stod ännu fullkomligt stel af den skräck, som nyss injagats hos honom, då det sakta klappade på dörren. Betjenten blef åter betagen af skräck och hans stämma darrade när han ropade: Stig ia ho I nästa ögonblick tittade rådsherre-enkans täcka hufvud in i rummet. eGick han icke just nu bort, Jakoby?, klingade hennes behagliga stämma. 4Jo, fru Bullero, svarade betjenten ängsligt, amen han måste genast komma tillbaka, och om han finge se er här, skulle det förmå honom att fatta misstankar. j Den unga frun dröjde ännu. kHar ni icke något nytt att berätta för mig?