Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1873, sida 2

blifva ertappad på bar gerning, förvandlats till sten, så vore Murillo ooh hans elever icke mindre förvånade öfver det, som de med egna ögon sågo. — Ynglingarne ville i sitt hjertas glädje för honom uttrycka sin beundran, men, ett tecken från deras mästare bragte dem till tystnad. Högtidligt skred ban fram till sin slaf och sade, under det att en alvarsam mine dolde den glädje, som måste gripa hvarje konstnär vid upptäckten af ett så herrligt genie. Sebastian, hvem är din mästare ?? Ni, herre! svarade gossen med knappt hörbar röst. ?Jag menar, din mästare i målning, Sebastian.? ?Ni, herre!? svarade slafven. ?Huru? Jag har ju aldrig undervisat dig; svarade Murillo förundrad. Nej, mäster; men ni gaf undervisning åt de andre, och jag lyssnade,? svarade Sebastian, som blifvit. modigare genom mästarens mildare ton. Och drog deraf nytta, sade Murillo. ?Detta har ni icke förbjudit mig! sade Sebastian; )äfven tänkte jag, att det icke kunde skada någon. Murillo svarade vänligt: 4och vid Spaniens heliga patron, du har dragit mera nytta deraf, än någon af mina elever. — Du arbetar altså om natten? tillade han. Nej, mäster, om dagen.? Och hvilken timme då? mina elever komma vanligen klockan sex. Från klockan tre till fem, mäster! Jag sofver först, för att glömma min olycka.? Murillo smålog. oOch har du äfven glömt bvad jag i går lofvade dig? frågade han.