Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1873, sida 2

Sebastian Gomez, Murillos mulatt. Berättelse af Rosenhain. (Forts. från n:r 22.) ?Först får jag stryka ut alla dessa figurer, sade han och tog en pensel, som han doppade i olja, och var färdig utstryka den heliga jungfruns hufvud, som belyst af den vaknande dagens matta skimmer såg ännu finare och mjukare ut. Stryka det ut! sade han, sedan han ett ögonblick hade öfvertänkt och leende erinrat sig den föregående nattens fröjd öfver den sköna skapelsen. Stryka det ut? De vågade det icke, oaktadt alla sina speord, och jag skulle hafva mera mod än de? Nej, nej, heldre millioner rapp — heldre döden, om det så skall vara! Men detta hufvud lefver, — andas, — talar. Om jag ströke det ut, skulle säkert dess blod flyta, det vore ett mord. Nej, jag vill heldre fullborda det!? Dessa ord voro knappt uttalade, innan äfven paletten befann sig i Sebastians hand. Färgerna blandades, och gossen satt vid arbetet. ?Och det oaktadt måste jag stryka det ut; jag fär tillräcklig tid innan mästaren stiger upp och eleverna komma, sade han för sig sjelf, Hennes hår är icke nog mjukt, — det är något härdt deruti. — det behöfver en mjukare pensel, — här måste det skuggas, denna linie är för maskerad, — den gifver henne ett åldrigt utseende, — jungfrun skall bedja — hennes läppar måste vara något öppna — så,