stande sina ögon efter den siste som lemnade ateliern. Skola dessa kristue aldrig lära medlidsamhet ? — Utstötande dessa ord i samma ton, som han hade uttalat ordet slaf, började Sebastian att städa ateliern. Då mörkret under detta arbete öfverraskade honom, tände han en lampa, och kastade en ängslig blick omkring sig, för att öfvertygas, att han verkligen var ensam, närmade han sig Lillavicemios stafflett; men då han betraktade jungfruns hufvud, som på ett så besynnerligt sätt tillkommit, lifvades hans matta, tunga ögon, de tröga ansigtsdragen, hela kroppen återfick hela sina orientaliska spänstighet och i det han mumlade följande ord mellan tänderna: amästaren säger, att han önskade sig hafva gjort det! tycktes han försänkt i helig hänryckning. Länge stod han orörlig så, tills en hand lades på hans arm, och så långt tycktes hans tankar och känslor hafva bortfört honom, att ban utstötte ett rop af förfäran. aSebastianlo sade en mild röst. KÄr det ni, far? sade Sebastian, blickande app på en stor gammal neger, som stält sig framför honom. PHvad gör du här, min son? Intet, min far! jag betarktar blott denna vild. ?Sebastian, sade den gamle negern, som kastade en biick full af feberaktig oro på sonen, )jag hörde hvad eleverna sade, då de gingo härifrån. År du här, för att vaka ? EIa fary svarade gossen. KcOch Zombi? sade den gamle mannen, i det