Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1873, sida 2

— och något ockra för mig!o ropade den ene efter den andre, KKom hit, Sebastian, skynda lo I det fåfänga bemödandet att motsvara alla dessa önskningar och befallningar, skyndade den lille mulatten från den ene till den andre, och alla emottogo honom med knuffar, då han icke kunde betjena alla på en gång. Nå, hvad står på? Man kunde bli frestad att tro, att ateliern stode i ljusan låga!? Dessa i alvarsam ton uttalade ord bragte alla till tystnad, under det hvar och en bugade sig för den inträdande, Det var en man vid ungefär förtio år, med ett ädelt men något stolt uttryck i ansigtet och utomordentlig elegans i sin klädsel. oSe, sennor Murillolo sade Vilavicemio, visande på sin målning: akSe se, mycket bra, Villavicemio! sade Murillo, KDu gör synliga framstegJag har icke målat det, mäster! sade Villavicemio med ett uttryck af ledsnad. Så mycket sämre; men hvem är det då 22 frågade Murillo. Säg, säg; hvem är det 2 tillade han otålig: ty det är beundransvärdt; hvilken ton och friskhet, hvilken kolorit och mjukhet, jag tager icke ett ögonblick i betänkande att erkänna, att den, som målat detta den heliga jungfruns hufvnd, en gång skall blifva mästare öfver oss alla. Nå? Ingea säger ett ord? — Alla tiga? — Iogen af er vill tillstå? — Om jag hade målat det, skulle jag gerna taga det på mig, och vid St. Jago de Compostella, jag skulle önska, att jag vore målaren. Är det du, Pedro?