Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1873, sida 3

Och hwad hände, då citadellens kommendanter gjorde ministern föreställningar öfwer ett sadant bortslumpande? Brefskrifwaren berättar bärom: År 1865 fick jag i Lille befallning att mot 300 fr. utlemna ett parti gammal koppar, stäl och järn, hwilket mar wärdt 1500 fr. Jag ffref till frige ministern Randon för att underrätta honom bär: om. Samme man, hwilken marskalk Baraguayd Hilliers officielt betecknat sasom Lliten man, litet snille, litet mod (generalinspektionens not) updrog, upretad öfwer mir fjelftilit, åt min gamle män, general Suzanne, direktör för artilleriet i frigsde: partementet, att falla mig till iakttagande af min plist, och här är brefwet, jag mottog från aenevalen: Min käre kommendant! Ministern har updragit åt mia att erinra er derom, att det är er förbjudet att göra den ringaste anmärkning, då han skickar er befallningar, och att det är er pligt ati utföra dem. För ministern oc på hans befallning. Divifions-generalen, direktör för artilleriet, Suzanne. P. S. Der har du, min gubbel Jag war nödsakad att efter hand utlemna 3,332 kavallerisablar i godt stand mot ett pris af 1 fr. 80 cent. stycket, werkliga priset war 23 fr., altid förlust 70,659 fr.: 18080 infanterisablar i godt ständ mot 1 fr. 31 cent. st. i stället för 12 fr., förlust 193, 147 fr.; 1,885 bajonetter, alldeles nya, af gjutstäl, til ett pris af 15 cent. Fnfanteriet hade aldrig fett dem. I dessa siffror äro ide kasserade wapen inbegripna. Jag låt sälja 95 be lägringslavetter till ett medelpris af 39 fr. 25 cent.; de kostade tjugu eller trettio gånger så mycket. Hade de sfkickats till Douai, skulle de kunnat an: wändas. Såsom bränsle saldes 125 lavettramar af äldre modell för 1.648 fr., hwilka kostat mycket pengar och hwilka, liisom lavetterna, hade kunnat begagnas der trä saknats. Mitt tålamod blef emellertid slut, då jag fick befallning att sälja 50,000 nya gewär till ett pris af 4 fr. 50 cent. Jag motsatte mig detta, och då hr de L. i egen: skap af ombud för ett bolag af köpare, fom för att mottaga leveransen, wägrade jag med beftämdbet att utlemna densamma. Fag frågade Honom om hans bolag gjorde goda affärer. Det har förtjent omkring åtta millioner på ett år, swarade han mig. Jag stref till generalen Susanne för att förklara honom att jag hellre wille lemna tjens sten än att sätta mitt namn i samband med en sådan operation fom den sistnämda. (Jag måste nämligen underteckna protokollet.) Han talade derom med krigsministern, hwilken skickade en di visiongeneral wid artilleriet till Lille för att bringa mig till förstånd. Då denne inför mina officerare och ordonnanser förklarade, att kejsaren önskade försäljningen, utwecklade jag för honom mina skäl, hwilka han för öfrigt, ware det sagdt till hans heder, fann riktiga. Öfwerste Lienards bref slutar sålunda: Der har ni nog för att kunna göra er en föreställning om de skamliga ockeraffärer, hwilka slutligen gjort Frankrike wapenlöst inför fienden. Det låter icke beräkna sig hur mycket penningar härigenom gått förlorade och hur många likartade affärer bedrift: wits, ty det fom skedde i Vincennes och Lille har uprepats på alla andra orter i landet. — Dessa meddelanden tarfwa inga utläggningar; de äro blott en ytterligare belysning af tilftåndet i Frank rike under sejsardömet.