Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1873, sida 2

berget blefvo bären större och skeno så vackert i solen. Då kunde lilla Anna ej motstå en dragande makt, som lockade heune uppät; hon kunde ej motstå längre. Stackars lilla Anna, hade du blott tänkt på far och mor och på hvad du så ofta lofvat dem, så hade du varit räddad, ty blott en enda dag återstod af de fem åren; men då du glömde dina föräldrar, fick Huldran vakt öfver dig och fjellet öppnade sig och du sjönk ned till Huldran. Som modren satt der i kyrkan, kom en underlig ångest öfver henne; hon kunde ej bli sittande lugut,utan måste hem för att se efter sitt harn. Med snabba steg ilada hon nedåt kyrkstigen, då hon såg något krypa uppför fjellet; med förfäran igenkände honAnnas drägt och utstötte ett hjertskärande skrik — Anna såg sig om och sträckte armarne mot modren. Då ljöd modrens röst: — I Jesu namn! I samma ögonblick öppnade fjellet sig, Huldran stod der och tog barnet i sin famn, men hotade åt modren, som genom sitt utrop behällit något af makten öfver sitt barn. Då ilade hon nppför berget. för att nå Huldran, men för hvarje steg hon tog, föll hon; det var som om en hemlig makt drog henne tillbaka. Först klockan slog tolf på midnatten nådde hon toppen — det lyste inne i fjellet; hon såg lilla Anna sitta i en grann guldstol och. många ljusbåriga huldrebarn lekte med henne; men hennes ögon stirrade ut i den tomma luften, liksom bodde tanken ej längre hos henne. Då stod Huldran framför hennes moder.