Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1873, sida 3

emot eget nekande, eter vitnens hörande, dömd att böta 15 rdr, och skulle till cellfängelset införpassas för böternas aftjenande, samt skulle firifwelse afgå till länsstyrelsen med begäran om Sa muelsens hemsändande till Norge. Follets Tjenare. Sundswalls-Poften hat fortfarande swårt att wänja fig wid den föreställningen, att statens ämbetsmän äro folkets tjenare. Emot wår upgift, att i Schweiz folket själf wäljer fina ämbetsmän, fommer samma tidning med en dess ögon förmodligen ganska beswårande anmärkning, att nämligen folket ej skulle hafwa någon rätt att befalla öfwer ämbetsmännen, utan att denna rättighet der, som i andra siviliserade länder blott tillkommer mwerfställande matten. Wi hafwa likwäl ej påstått, att folket ffulle funna der mer än annorstädes behandla ämbetsmännen som något slags betjenter, dem än en medborgare och än en annan eller än en skara af medborgare och än en annan skulle kunna gifwa hwarjehanda order wid sidan af de för samma ämbetsmån gällande instruktioner eller rent af i strid mot desamma. Men dessa ämbetsmän äro folkets tjenare, emedan de blott för en bestämd tidslängd utnämnas af folfet oh får fina instruktioner, om äfwen ej omedelbart af folket själft, så åtminstone af de särskilda kantonernas teprejentationer eller deras af samma folk blott för ett färre antal af år walda öfwerstyrelser. När nu härtill kommer att folket, inom flera kantoner åtminstone, kan, genom en hemma mom kommunerna werkstäld omröstning med blott enkel röstpluralitet afskaffa hwilken såsom olämplig ansedd lag eller författning fom helst, få torde ämbetsmännens beroende af folket derstädes wara tämligen i ögonen fallande. Sundswalls-Poftens twifwel på wår upgifts trowärdighet beswara wi med att hänwisa densamma dels till Erslevs geografi och dels till Bäckströms förtjenstfulla historiska werk öfwer tiden efter 1815. Sundswallsposten påstår, att Swerige har ett sorgligt minne af regerande ständer under fin få kallade frihetstid oh deras ämbetsmannatiljättningar. Wi erinra derwid om den lilla omständigheten, att dessa styrande ständer woro i allmänhet ämbetsmän, eftersom de utöfwade sin matt i Sekreta Utskottet, der blott de tre första stånden representerades. Adeln, bestod af alle handa flags tjenstemän dock mest militärer, pre sternas af eklesiastika och borgareståndet till största delen af sivila tjenstemän, och desja flags tjenftemän sökte på alt wis sko fig ej blott genom mutors tagande utan äfven genom tjenftebefordringar. De öfwer sådana sträfwanden höjda adeliga godsegarne och werkliga borgarne woro ganska fåtaliga inom Sekreta Utskottet och den Depu tation, fom ffulle granska klagomälen öfwer prejudice i befordring, samt bönderna inga. För öfrigt, då författaren i S. P. klagar öfwer wår rrihetstids tilltag i befordringswäg, klandrar han förmodligen äfwen, att Englands parlament beter sig på samma wis, i det partierna inom detsamma ej inskränka sig till att efter wunnen seger beröfwa motpartiet de egentligen höga riksämbetena, utan till och med jagar dem från hofwet och omgifwer drottningens person med endast fina egna anhängare. Detta är dock en praxis, fom engelsmännen få want fig wid, att de deri ej fe någon olycka. Att tjenstemannoombytena ej sträcka sig ned till lokalstyrelserna kommer förmodligen af dessas från wåra fullkomligt skilda organifation. Då författaren i S. P. uttalar den förmodan, att wi skulle wilja lemna denna utnämningsrätt åt riksdagen, misstager han fig för öfrigt fulltomligt. Wi anse, att det folk, hwars angelägenheter dessa ämbetsmän skola ombesörja, sjelf bör få ega rätt att utwälja de sökander, till hwilka det sätter mesta förtroendet, såsom äfwen länge warit man: ligt wid walet af magistratspersoner, utan attnågon klagan öfwer korruption förnummits. Det borde oc blifwa mycket swårare att korrumpera en hel menighet än en ensam person. Denne må nu wara konung eller blott kunglig rådgifware, han kan mutas lika fullt, så länge ej en werklig ministeranswarighet finnes, hwilket wäl ännu ej kan sägas wara fallet, eller kungen anser sig kunna trotsa allmänna meningen. Om man fordrar be wis på att en kung och en kunglig förtroendeman funna korrumperas, wilja wi blott erinra om Gustaf III:s paftoratförjäljningat och generaltulldirektör Gyllenhaals förfäljning af tulltjenster. ———— AA AA 0oörrernnee 0-1 QOHARAWnWW rar nd